Abbas och Nabil Shaat
Text Donald Boström
11 februari 2015
För västvärlden finns inte den palestinska staten. 135 länder i världen har erkänt staten Palestina, men för väst finns den inte. Ändå kom han, Palestinas President, PLO veteranen Mahmoud Abbas på besök till Sverige innan hans entourage fortsatte på onsdagsmorgonen mot Belgien, Luxemburg och Italien.
På Västbanken på hemmaplan har President Abbas ett svagt stöd, och på Gaza, nästan obefintligt. Men för Israel finns inget bättre alternativ än Abbas som palestinsk ledare, vilket ligger honom i fatet hos de militanta grupperna som menar att det är ett bevis på hans svaghet. Och även om västvärlden inte tycker att han gör tillräckligt mot korrupta palestinier som stoppar biståndspengar i egna fickor, och att demokratin har en del övrigt att önska, anses han ändå vara den resonable terrormotståndaren som väst kan samtala med om de planer som ska leda till den utlovande tvåstatslösningen. Att utvecklingen går käpprätt åt fel håll har inte fått västmakterna att fundera på några alternativ. Förrän nu, när Sverige officiellt erkänner Palestina. En större och viktigare sak än många vill inse idag. Ytterligare tio parlament har tagit upp frågan sedan det svenska erkännandet, och under april blir Palestina medlem i ICC, (International Criminal Court). Men en lång rad förståsigpåare uttalar sig omedelbart i media och menar att några årtiondens väntan är alldeles för kort tid, vi måste vänta lite till, tills de sista fragmenten av det som en gång var tänkt som Staten Palestina upplösts i historiens vindar och israeliska samhällen cementerats över de antika palestinska byarna. Något för framtida arkeologer att gräva fram under moderna israeliska bosättningar om ett par tusen år. Margot Wallström har naturligtvis rätt när hon ställer frågan om det inte redan är försent.
Nabil Shaat, den palestinska myndigheten förste utrikesminister, idag ansvarig för utrikes relationer, ringer min telefon och säger;
– Donald, du har två val, antingen får du 5 minuter nu innan bilen går till Arlanda, eller 30 minuter i Ramallah, vad säger du?
– Då tar jag fem minuter nu och 25 minuter i Ramallah svarar jag.
Nabil Shaat skrattar, ok deal, jag kommer ner och hämtar dig, har du fotograf med?
Icke våld
Nabil Shaat:
– Sverige är det första stora viktiga Europeiska landet som erkänner Palestina sedan 60-talet. Vi har beslutat att vår kamp ska ske via press från det internationella samfundet, som sydafrikanerna gjorde, och inte längre med våld. Förhandlingarna kan fortsätta som de har gjort, vi har försökt att ändra metoderna men vi har hittills misslyckats på grund av pressen från USA. Det svenska erkännandet kommer att skapa ett internationellt momentum av internationell support, och som inte är kalkylerade utifrån olika ekonomiska intressen som ett resultat av det svenska erkännandet. Vinner de Finska Socialdemokraterna det kommande valet kommer även de erkänna Palestina. Det är ett exempel på den rörelse Sverige har satt i gång. Portugal, Luxemburg, Belgien etc, rörelsen är i gång säger Nabil Shaat.
Abbas:
– Det svenska erkännandet är ett mycket viktigt steg som kommer få många fler att följa efter. Många parlament har redan påbörjat diskussionen och nu hoppas vi på att deras regeringar ska fatta besluten.
Det är precis det som kommer att hjälpa fredsprocessen av den enkla anledningen att de uppmuntrar både oss och Israel att sätta oss ner runt bordet och samtala säger President Abbas.
Mini-Palestina
För exakt trettio år sedan, 1985, klev jag in på ett kontor i Tunis mitt i natten för att möta PLOs ordförande Yassir Arafat. Det sensationella ordförande Arafat då uttalade i nattmörkret var att han kunde gå med på ett ”mini-Palestina”, bestående av endast Västbanken och Gaza. Det var en stor sak, i Osloförhandlingarna 1993 gav han ytterligare 22 procent till Israel, land mot fred. Israel fick land, men Arafat fick ingen fred. Ockupationen och bosättningarna kramade sin järnhand än hårdare och Osloavtalet brann i helvetet. Arafat kunde aldrig drömma om att ”mini Palestina” skulle komma att innebära små brottstycken av kringgärdade bantustansamhällen vaktade av en av världens starkaste militärmakter. I den meningen kommer det svenska erkännande alldeles försent.
Idag 2015, trettio senare står en ny, men åldrad Palestinsk ledare vinterklädd på Grand Hotell i Stockholm och ser ut över vattnet mot slottet, frågan är vilket Palestina han ser framför sig.
President Mahmoud Abbas fyller 80 år om en månad och programmet under besöket är anpassat efter gästens värdiga ålder med en inplanerad tupplur i sviten på Grand Hotell innan de svarta limousinerna, säpovakter och poliseskort rullade mot slottet för en artighetsvisit hos Hans Majestät Konungen.
Det var ingen tvekan om att Presidenten hoppas på att det svenska erkännandet av Staten Palestina ska öppna nya vägar som ska leda fram till i vart fall en variant av det Palestina som de slagits för i ett drygt halvt sekel. Någon annan diplomatiskt väg finns inte i dagsläget. Istället fortsätter den Israeliska ockupationsmakten obekymrat köra i väg palestinska familjer från hus och hem, lemlästa tusentals kvinnor och barn i de områden som FN en gång avsåg skulle bli en självständig palestinsk stat vid sidan av staten Israel. Israels fortsatta erövringar av palestinskt land, vatten, hus och jordbruk är i dag så normaliserat att många har fått uppfattningen att det är ockupationsmakten som är offret och inte de ockuperade. Något för framtida forskare och författare att bita – hur det ska kunna förklaras.
Varför omvärlden egentligen accepterar dessa dagliga brott mot internationella lagar är en nyckelfråga. Vi kan alla de retoriska svaren från ockupationsmaktens tillskyndare, men egentligen? Vad tror den palestinske presidenten om det?
Det svaret får vänta tills vi ses i Ramallah.
Frågan är om Israel verkligen vill ha fred, eller bara land, är därför berättigad. Vad är Presidenten åsikt det?
Abbas:
– Israel är redo för fred menar President Abbas bestämt.
Vill inte Israel ha land före fred?
– Det är en svår fråga. Vi vill ha fred sedan mer än 20 år. Det har vi inte lyckats att uppnå. Varför vet jag inte, men vi är båda redo för fred svarar President Abbas.
Nabil Shaat:
– Besöket har varit fyllt av vänskap och solidaritet. Under lunchen med statsminister Löfven gick vi djupt in i hela mellanösternfrågan, inte bara Palestina.
Nabil Shaat:
– Att europeiska länder erkänner israel har stor betydelse. Två tredjedelar av handeln går till Europa och huvuddelen av ledarskapet i Israel är från Europa, därför menar jag att Europa är viktigare för Israel än USA. Märk väl att alla viktiga övergripande överenskommelser, som Oslo, Madrid och Barcelona överenskommelserna m.fl är alla sprungna ur Europa.
För USA är Israel en allierad i Mellanösternområdet. Inget annat. Idén om en judisk lobby är bara ett antisemitiskt påhitt. Något som man kan skylla på för att inte avtal och uppgörelser kan hållas menar Nabil Shaat.
Vad betyder erkännandet i verkligheten?
Verkligen är mångfasetterad, jag förstår att med verklighet menar du att vi inte har ett självständigt Palestina, vi är under ockupation och totalt kontrollerade av en ockupationsmakt. Det kommer inte att förändras i det korta perspektivet. Men erkännandet från Sverige, som är det 135:e landet världen och det 11:e i Europa.
– Erkännandet från Sverige kom under en mycket viktig tid, en tid när det var stiltje i processen, Island var modiga och erkände Palestina för två år sedan efter att ha tänkt på saken i tio år. Efter Gaza, Jerusalem och 20 år av amerikanska misslyckanden har Europa en klarare bild av verkligheten, många förstår att något måste göras. Den svenska regeringen förstod det.
High way robbery
Nabil Shaat:
Den israeliska och amerikanska storyn, är att ingen får sätta press på Israel. All press får motsatt verkan och de låser in sig i sitt Citadell bakom höga murar och kan inte längre nås. Det är den dummaste lögn amerikanarna någonsin har hittat på. Enligt deras logik är det bara den ena parten, Israel, som kan sätta press på oss, vi, den svaga parten får sitta stilla i båten och vara tysta. De får ta våra pengar, vårt land, 92 procent av vårt vatten som går till 160 000 bosättare, och de resterande 8 procenten går till 4.5 miljoner palestinier, och 1.8 miljoner människor i Gaza. Dessutom måste vi betala för att få vårt eget vatten från Västbanken. De är tillåtna att göra vad de vill, men så fort någon sätter press på dem vet bara Gud vad de tar sig till. Det är helt galet, vi måste sätta press på dem naturligtvis, för att tvinga dem att uppfylla sina egna överenskommelser och sina egna signaturer på avtalen.
Israels regering bryr sig inte om fred, det betyder bara att de måste ge upp land de redan tagit. Och det vill de inte. Fred betyder en tvåstatslösning och de måste acceptera en palestinsk stat, och det vill de inte, fred betyder att de måste sluta avtal och stoppa bombningar av Gaza, och stänga Jerusalem. Det finns helt enkelt inte tillräckliga skäl för dem att göra det. Det är precis därför det internationella samfundet måste sätta press på dem.
Förbereder stämningar
Vad betyder det att Palestina blir medlemmer i ICC i april?
Vi förbereder en mängd stämningar mot Israel i ICC när vi nu blir medlemmar. En av dessa stämningar vi förbereder har kopplingar till svensk media och handlar om israeliska organstölder från palestinska kroppar som pågick under många år. Andra stämningar vi förbereder handlar om bosättningar, pengar Israel stulit från oss, brott mot mänskliga rättigheter, konfiskationer, arkeologi etc, listan är lång.
Kan man bygga en demokrati under ockupation?
Abbas:
– Absolut. Nu bygger vi steg för steg ett demokratiskt Palestina där du kommer se en verklig och reell demokrati.
Tack för samtalet, vi ses i Ramallah för de resterande 25 minuterna.
Abbas kisar mot solen och lotsas in i den svarta bilen av säpovakter och rullar sakta iväg mot Arlanda.
Att Allianspartierna som tidigare protesterat högljutt, inte tog upp frågan om Abbas besök och det svenska erkännandet av Palestina under dagens utrikespolitiska debatt, visar att det kanske inte bara är President Abbas själv som är den store vinnaren.
Frågan om en riktigt Palestinsk stat har börjat verka.
Publicerad i tidningen Aftonbladet 2016
Text Donald Boström