Jag var i krig med alla

Text Donald Boström

20 åriga Jannat Ara Riya berättar om sin förlossning och kampen mot ett samhälle.

Jannats graviditet var förhållandevis enkel. Bara en svag huvudvärk ibland. Det var först de sista fyra, fem dagarna som det började bli kritiskt när hela kroppen började värka. Fötterna, nacke, rygg, mage, bäckenbotten, allt.

– Jag blev rädd och gick till kliniken, där läkaren genast rådde mig att göra kejsarsnitt. Läkaren sa att kejsarsnitt var enda räddningen annars skulle barnet dö, kanske jag också. Men jag hade sett effekterna av kejsarsnitt hos många kvinnor och redan som ung hade jag bestämt att föda på naturlig väg den dagen det var dags säger Jannat.

20 åriga Jannat Ara Riyas berättelse är inte ovanlig. I Bangladesh dör ca 7 500 kvinnor varje år, nästan 1 kvinna i timmen dygnet runt. Mödradödligheten är den parameter som visar den största skillnaden mellan rika och fattiga länder. Det dör 278 000 mödrar i barnsäng per år i världen. Till det kommer de kvinnor som avlider till följd av osäkra aborter. För en kvinna i ett fattigt land är risken mångfalt större att dö i barnsäng än för kvinnor i rika länder. Nittionio procent av dessa kvinnor avlider hemma under sin förlossning. Och bara 25 procent av landets kvinnor kommer överhuvudtaget till en klinik för sin förlossning

– Vi informerar kvinnorna att om de stannar hemma för att föda sina barn riskerar de sina liv. Bara en sådan enkel sak som att en bybarnmorska, Dai, i många fall kan göra kvinnorna illa med smutsiga naglar som i in tur kan leda till farliga infektioner säger Nurjohan, Midwife Trainer på Nursing Institute i Munshigonj.

Bangladesh är ett av världens mest tätbefolkade länder och har i många år arbetat för att nedbringa mödradödligheten i landet, och till viss del lyckats. Trots det är mödradödligheten fortfarande för hög. Den främsta dödsorsaken för kvinnor under eller efter förlossningen är havandeskapsförgiftning, blödningar och infektioner, och för att ingen kvalificerad hjälp funnits vid mödrarnas sida.

Svenska barnmorskor som har en särställning i världen på grund av att Sverige är det land som var tidigast ute med att utbilda barnmorskor. Redan 1711 blev de första barnmorskorna certifierade i Sverige. Den 300-åriga svenska erfarenheten visar på att det finns en direkt koppling mellan minskad mödradödlighet och närvaro av barnmorskor under graviditet och i samband med förlossningssituationen, och att det är barnmorskan som är den centrala medicinska auktoriteten i förlossnings–situationen. I Sverige är det barnmorskan, inte läkaren, som följer mödrarna under graviditet, förlossning och eftervård.

Svenska barnmorskor har sedan 2005 arbetet i Bangladesh under UNFPAs ledning och med svenskt bistånd, och startat utbildningar av barnmorskor på internationell nivå, i dag framhåller FN Bangladesh som ett föredöme i kampen mot mödradödlighet.

I takt med att medvetenheten om att barnmorskor räddar liv spreds över landet öppnades också marknader för den privata sektorn. Den kom till stor del att handla om kejsarsnitten. Av de 25 procent blivande mödrar i Bangladesh som besökte en läkare under sin graviditet fick 77 procent uppmaningen att göra kejsarsnitt. Det genomsnittliga behovet att förlösa med kejsarsnitt i världen är enligt WHO 12-15 procent. Det är uppenbart att den läkardominerade sjukvården såg en möjlighet att tjäna pengar på okunniga kvinnor och män som luras att tro att deras barn kommer att dö om de inte omedelbart förlöser barnet men kejsarsnitt.

– Alla försökte övertala mig att göra kejsarsnitt. Jag fick slåss mot allt och alla säger Jannat. Det var som ett krig mot hela samhället, och jag var ensam i det kriget Säger Jannat. Doktorn hade fått hela släkten att tro att barnet skulle dö om han inte fick förlösa mitt barn med kejsarsnitt. Jag vägrade. Min man som arbetade i huvudstaden Dhaka sa i telefonen att han kommer ge mig skulden om något hände med barnet, och jag inte skulle inte längre vara välkommen i hans hus. Pressen var enorm.

– Vi vet så lite. Allt som har med sexualitet och graviditet är slutet och gömt i vårt samhälle, alla är blyga för varandra. Vissa saker kunde jag ana med vågade inte fråga någon. Mor och mormor sa bara att de berättar när det är dags.

Jannats värkar blev allt värre. Till och med byns dai, bybarnmorskan som förlöst hundratals kvinnor blev orolig och tog Jannat till kliniken igen. Jannats man, Sajid, ringde och pressade på för att Janna skulle stanna på kliniken och göra kejsarsnitt.

– Nu låg jag där med vårt barn i magen med hotet att inte få komma tillbaka till min man och hem. Till och med dagen innan förlossningen var det ingen som talade med mig. Jag kände mig helt ensam i världen.

I det läget bad Jannat byns dai att sova i hennes hus de sista dagarna för säkerhets skull tills det var dags.

Dai Halima blev bortgift vid elva års ålder med en trettiofemårig läkare och fick sitt första egna barn när hon var fjorton år gammal, och hade redan tretton år gammal, själv förlöst den sin första kvinna.

När vattnet gick för Jannat dukade hennes mor och mormor tillsammans med Dai Halima fram en skål med kokt vatten, ett plastskynke, handdukar, ett rakblad och sytråd. Det var allt.

– Det var helt tyst, Ingen sa något i rummet. Jag somnade, stod upp, la mig ner, om och om igen. Enligt våra traditioner har en Tabij hjälpt många kvinnor med svåra förlossningar. Tabij är en amulett som används av många muslimer i våra områden. Jag och många kvinnor med mig litar i dag mer på Tabij än på våra läkare. Men först och främst litar jag på mig själv. Femton minuter innan barnet kom trodde jag att jag skulle dö av värkarna. Jag letade fram telefonen och ringde min man och bad om förlåtelse för att jag inte hade lytt deras råd. Tänk om de hade rätt. Tänk om barnet skulle dö.

Därefter gick allt fort. Jannas mor och mormor tog tag i hennes axlar, Dai Halima gjorde sig redo att ta ut barnet som kom perfekt med huvudet först. Bara minuter senare skar Dai av navelsträngen och det hela var över. En vackert och välskapt gossebarn som skulle få heta Nasid Khan, efter sin fars Afghanska anor, såg dagens ljus bara två timmar efter att vattnet hade gått.

– Fem minuter efter förlossningen stod jag upp bredvid sängen säger Jannat. Och då, var det tid för revansch. Jag ringde Sajid, min man, och sa; Vad säger du nu? Du utmanade mig och jag vann! Jag har bevisat att jag hade rätt.

– Jag är ledsen för vad jag sa till henne då, jag beundrar starka kvinnor. Jag älskar henne ännu mer nu säger Saijid. Vårt liv är svårt, vad ska man göra?

–  Moderkakan har vi grävt ner utanför skolan, det betyder att vår son kommer att bli välutbildad avslutar Jannat och Sajid berättelsen som fick ett lyckligt slut den här gången tack vara en ung kvinnas klokhet och styrka.

Publicerad i Boken, Midwives in The Service of Life, ETC 2013