Påminn om det otänkbara

Donald påslagfaltet i Poltava 1000.jpg

Häromdagen (31 januari) tilldelades Hédi Fried och Emerich Roth 2017 års Olof Palmepris i riksdagshusets andrakammarsal. Båda är idag 93 år gamla och överlevare från förintelsen.
Det var ett bra val av pristagare.

Igen sveper vindar som gradvis kyler ner mänskliga värden till mycket oangenäma temperaturer. Och visst finns det vittring i de isande vindarna om att människor ånyo är kapabla att göra det vi inte trodde var möjligt. Vi vet hur snabbt det gick för det otänkbara att betraktas som normalt. Och fast vi i sjuttio år har sagt att det inte får hända igen, ser vi tecken på att det otänkbara kan bli tänkbart igen. Normaliseringen droppar oförtrutet vidare för att urholka stenen.

Vem kunde tro att nazister år 2017 skulle marschera på gatorna runt om i Sverige sprängfyllda av självförtroende och högmod?

Göran Rosenberg har rätt i när han skrev i Expressen att ”vi gör klokt i att försöka påminna oss eftersom den mer än någon annan historisk händelse fortfarande kan påminna oss om vilka handlingar människan är kapabel till.”

Listan är lång på handlingar genom historien som ingen trodde var möjligt för människor att utföra mot varandra.

Hédi Fried sa i sitt tacktal: ”det börjar med judarna, men fortsätter med andra grupper, det började med judarna och idag är det muslimerna.”

Palmefonden skriver i sin motivering:

Olof Palmepriset 2017 tilldelas Hédi Fried och Emerich Roth för oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt och enastående upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar.
Präglade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen, har de som många judar och andra överlevare från nazismens utrotningsläger levt ett liv i spänningen mellan ett överväldigande trauma och en stark livsvilja att berätta om sina erfarenheter, för att nya generationer ska kunna undvika humanitetens och demokratins sammanbrott.

Påminnelsen fungerar

En av de händelser som bidragit till att dana mina värderingar skedde i ett nedsläckt klassrum i mellanstadiet. Medan ett gammalt vrak till projektor förde oväsen flimrade en svartvit film mot en skrynklig filmduk som visade de mest ohyggliga scener vid någonsin skådat. Arbetsmaskiner plöjde och skyfflade människokroppar ner i gropar och högar som om de avrättade människorna var stenskravel som skulle projekteras för vilket bygge som helst. Även de tuffaste killarna i klassen bleknade inför det vi såg och var chockade. Det övergick vårt förstånd och det satte spår för resten av livet i våra spensliga kroppar.

I skuggan av de vidriga filmerna blev nazister, Hitler och tyskar i allmänhet de onda i världen. Dödsriket Mordor på riktigt. ”Tyskdjävlar” blev ett begrepp, och tyskar var de än befann sig stigmatiserades. En av de tuffa grabbarna i klassen visste var det bodde ett tyskt par. Sagt och gjort, hämndens klocka var slagen och några förpubertala ungar tog sig till adressen för att göra livet surt för dem med de pojkstreck som stod till buds. Första åtgärden blev att klistra fast dörrens ringklocka på ett sådant sätt att den ringde oupphörligt. Sedan gick vi lös på ett fönster och tejpade fast en klädnypa, fäste en björntråd i den övre delen av klädnypan, gömda bakom en buske drog vi i tråden och spände upp klädnypan, när vi släppte tråden smällde klädnypan tillbaka mot fönstret med en rejäl smäll. För att bara nämna några av hyssen. Någon skrev tyskdjävlar på väggen utan för deras dörr. Det fungerade. Det gamla paret var inte glada. Så höll vi på i kampen mot nazismen, trodde vi. Tills den dag jag sprang rakt in i armarna på den gamla mannen. Han höll mig stadigt, sa att han visste vilka vi var, och bad mig ta med min mor och en av de andra marodörerna för ett samtal om saken i hans hem. Jag var perplex över hans vänlighet. Jag fick inte ens en utskällning, än mindre en örfil.

Den gamla kvinnan bjöd på saft i vardagsrummet när mannen tog till orda.

Vi tror oss veta vad ni håller på med. Saken är den att vi mycket riktigt kommer från Tyskland. Ni har rätt i det. Men vi har inte kommit frivilligt.

De kunde varit Hédi Fried och Emerich Roth som talade. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men de berättade att hur de som judar hade överlevt koncentrationslägren och till sist kommit till Sverige. Deras berättelse var förödande och fick oss att dö av skam.

Vi har förstått att ni inte hade förstått sa kvinnan och gav oss sin förlåtelse. Och som ett bevis på vår förbrödring önskade de att bli stödmedlemmar i vår nystartade idrottsförening. En historia som kunde slutat illa, men tack vara det gamla parets klokhet blev det en happy end, och det blev flera glas saft hemma hos paret genom åren.

När jag i vuxen ålder befann mig i barackerna i Auschwitz och hjärnan spann loss med scener över det som jag förmodade hade utspelats i lägret, de trånga sovplatserna, skorstenarna, tänkte jag på det gamla paret från min barndom och en våg av skam skar genom kroppen. Jag såg ut över Auschwitz konstruktioner som hade ett enda syfte; att i akt och mening ta livet av så många människor som möjligt. Att det fortfarande finns personer som argumenterar för att minimera förintelsen med att det inte är logistiskt möjligt att döda 6 miljoner människor med den kapaciteten dödslägren hade är patetiskt och sorgligt för hela den primitiva mänskligheten. Som om det ursprungliga uppsåtet att förinta 10 miljoner judar skulle mildras för att de bara hann med att mörda, 2, 3 eller 4 miljoner.

Ja, vi ska påminna om vad som hände.

Farfar avrättas av nazisterna

Just idag landar ett dokument i min mailkorg med en förmodan att min farfar tillhörde de motståndsmän som 1944 samlades ihop på torget i den polska staden Pionki och avrättades av den tyska nazistiska armén. Att avrättningarna skett är klart, att min unga farfar dog 1944 på samma plats finns det papper på. Men om han var med bland de avrättade den dagen är inte helt klart eftersom jag ännu inte sett någon namnlista på de avrättade. Tanken på att farfar, mina dagars ursprung, ståendes på knä dödad med ett nackskott av nazister, tar illdåden under huden till en ny nivå. Inom kort kommer jag därför att resa till Barbarakyrkan i Pionki, där det enligt uppgift ska finnas dokument som kan bringa klarhet i den saken.

Pierre Schori sade i sitt hyllningstal till pristagarna att han vill vara tydlig med att kritik av Israel inte är samma sak som antisemitism. Eftersom jag själv har en del erfarenhet av den saken kan jag säga att Pierre Schori inte bara har rätt, utan att det är mer positivt än så. Kritiken mot Israels kolonisering av Palestina och behandling av palestinier är utifrån ett rättsjuridiskt- och humanistiskt perspektiv, och stöder av samma skäl ett Israel med trygga och säkra gränser. Av samma anledning protesterade vi mot USAs bombningar av Vietnam, mot Sovjets ockupation av Afghanistan och Tjeckoslovakien, mot Saddam Husseins kolonisering av Kuwait, och mot USA krigföring med 1 miljon döda oskyldiga irakier utifrån en lögn om massförstörelsevapen som inte fanns. En kritik riktad till Israel och övriga ockupanter och kolonisatörer utifrån internationella lagar och gemensamma överenskommelser och inte en sekund av etniska skäl eller på religiösa grunder. Det vet alla parter i konflikterna, men i det politiska spelet och i PR-byråernas förlovade värld förvrids verkligheten att passa strategiska intressen. Att israelvän har omtolkats till att vara den som stöder bombningar av Gaza med fosfor, fängslande av barn, organstölder och olagliga bosättningar tillhör som sagt den smutsiga PR-kampen, har ingenting med begreppet Israelvän i verklig mening att göra.

Moskéer, synagogor och flyktingförläggningar brinner i Sverige. Antisemitism, judehat, Islamofobi, har stärkt sina positioner. Människan primitiva tillkortakommanden är mer framträdande än på decennier där ett ålderdomlig patriarkalt ledarskap över hela världen med olika storlekar på kärnvapenknapparna visar vägen mot undergång, men som har ett större stöd i bredare folklager i våra västerländska demokratier än vi vill kännas vid. Den goda nyheten är att Sverige förhållandevis har en liten andel rasister, antisemiter och Islamofober, men även den lilla klicken är för många. I övriga Europa är det värre.

Det 73 år sedan Auschwitz befriades. Idag marscherar de som vill att det ska det ska hända igen, och inte bara med judar den här gången.

Hédi Fried och Emerich Roth har påmint oss under hela sina liv. Nu är det vår tur, för judarnas skull, för arabernas skull, för bögarnas skull, för syriernas skull, för Romernas skull, för irakierna, samerna, afghanerna och för svenskarnas och alla andras skull.

 
Donald Boström