Påminn om det otänkbara

2017 års Palmepristagare, Hédi Fried och Emerich Roth.

Häromdagen (31 januari) tilldelades Hédi Fried och Emerich Roth 2017 års Olof Palmepris i riksdagshusets andrakammarsal. Båda är idag 93 år gamla och överlevare från förintelsen.
Det var ett bra val av pristagare.

Vi trodde vi hade lämnat det bakom oss. Men människor visar sig återigen vara kapabla att göra det vi inte trodde var möjligt. Och trots att vi i sjuttio år sagt att det inte får hända igen marscherar nazister fyllda av självförtroende och högmod.

Göran Rosenberg har rätt i när han skrev i Expressen att ”vi gör klokt i att försöka påminna oss eftersom den mer än någon annan historisk händelse fortfarande kan påminna oss om vilka handlingar människan är kapabel till.”

Hédi Fried sa i sitt tacktal: ”det börjar med judarna, men fortsätter med andra grupper, det började med judarna och idag är det muslimerna.”

Men det visar sig att även judarna får det allt svårare idag.

Palmefonden skriver i sin motivering:

Olof Palmepriset 2017 tilldelas Hédi Fried och Emerich Roth för oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt och enastående upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar.

Präglade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen, har de som många judar och andra överlevare från nazismens utrotningsläger levt ett liv i spänningen mellan ett överväldigande trauma och en stark livsvilja att berätta om sina erfarenheter, för att nya generationer ska kunna undvika humanitetens och demokratins sammanbrott.

Påminnelsen fungerar

En av de händelser som bidragit till att dana mina värderingar skedde i ett nedsläckt klassrum i mellanstadiet. Den gamla projektorn skramlade medan en svartvit film flimrade framför oss. FIlmen visade de mest ohyggliga scener som vi 11-åringar någonsin sett. Arbetsmaskiner plöjde upp människokroppar i högar i lägren och även de tuffaste killarna i klassen bleknade. Det satte spår för resten av livet i våra spensliga kroppar.

I skuggan av de vidriga filmerna blev nazister, Hitler, och även tyskar i allmänhet, dödsrikets demoner, och de förpubertala pojkarna i klassen bestämde sig för att hämnas tyskarna illdåd. Vi tog sig till adressen i grannskapet där vi visste bodde ett tyskt par. Det kan tyckas som oskyldiga pojkstreck när vi tejpade fast dörrens ringklocka på ett sådant sätt att den ringde oupphörligt. När vi tejpade fast en klädnypa på fönstret som fästes i en björntråd. Det blev en rejäl smäll när vi släppte tråden. Någon skrev tyskdjävlar och nazister på väggen utan för deras dörr. Så kunde kampen mot nazismen se ut, trodde vi. Tills den gamla mannen höll mig stadigt i axlarna, berättade att han visste vilka vi var, och bad mig ta med min mor och en av de andra pojkarna för ett samtal. Jag var perplex över hans vänlighet. Han var mer bekymrad än upprörd.,

Den gamla kvinnan bjöd på saft i vardagsrummet när mannen tog till orda.

Vi tror oss förstå vad ni håller på med. Saken är den att vi mycket riktigt kommer från Tyskland. Men vi har inte kommit frivilligt.

De kunde varit Hédi Fried och Emerich Roth som talade. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men de berättade att hur de som judar hade överlevt koncentrationslägren och till sist kommit till Sverige. Deras berättelse var förödande och fick oss att dö av skam.

Vi har förstått att ni inte hade förstått sa kvinnan och gav oss sin förlåtelse. Och som ett bevis på vår förbrödring önskade de att bli stödmedlemmar i vår nystartade idrottsförening. En historia som kunde slutat illa, om det inte varit för det gamla parets klokhet. Det blev flera glas saft hemma hos paret genom åren.

När jag i vuxen ålder befann mig i barackerna i Auschwitz och hjärnan förde sitt eget liv och spelade upp scener över händelser i lägret, de trånga sovplatserna, skorstenarna som reste som ohyggliga moment, tänkte jag på det gamla paret och en våg av skam skar genom kroppen. Auschwitz konstruktioner hade ett enda syfte; att i akt och mening ta livet av så många människor som möjligt. Det finns fortfarande finns personer som argumenterar för att förminska förintelsen med att det inte är logistiskt möjligt att ha ihjäl 6 miljoner människor med dödslägrens kapacitet är patetiskt. Som om det ursprungliga uppsåtet att mörda 10 miljoner judar skulle mildras för att de bara hann med, 2, 3 eller 4 miljoner.

Därför ska vi ska påminna om vad som hände.

Farfar avrättas av nazisterna

Just idag landar ett dokument i min mailkorg som berättar att min farfar tillhörde de motståndsmän som 1944 samlades ihop på torget i den polska staden Pionki och avrättades av den tyska nazistiska armén. Att avrättningarna skett är klart, att farfar dog 1944 på samma plats finns det papper på. Jag har dock ännu inte sett någon namnlista på de avrättade, det är därför inte helt klarlagt om farfar var med bland de avrättade den dagen. Jag kommer därför inom kort att resa till Pionki, där det enligt uppgift ska finnas dokument som kan bringa klarhet i den saken. Tanken svindlar, farfar, mina dagars ursprung, ståendes på knä dödad med ett nackskott av nazister.

Pierre Schori sade i sitt hyllningstal till pristagarna att han vill vara tydlig med att kritik av Israel inte är samma sak som antisemitism. Eftersom jag själv har en del erfarenhet av den saken kan jag säga att Pierre Schori inte bara har rätt, utan att det är mer positivt än så. Kritiken mot Israels kolonisering av Palestina och behandling av palestinier är utifrån ett rättsjuridiskt- och humanistiskt perspektiv, och stöder av samma skäl ett Israel med trygga och säkra gränser. Av samma anledning protesterade vi mot USAs bombningar av Vietnam, mot Sovjets ockupation av Afghanistan och Tjeckoslovakien, mot Saddam Husseins kolonisering av Kuwait, och mot USA krigföring med 1 miljon döda oskyldiga irakier utifrån en lögn om massförstörelsevapen som inte fanns. Det vet alla parter i konflikterna, men i det politiska spelet och i PR-byråernas förlovade värld förvrids verkligheten.

Moskéer, synagogor och flyktingförläggningar brinner i Sverige. Antisemitism, judehat, Islamofobi, har stärkt sina positioner. Människan primitiva tillkortakommanden är mer framträdande än på decennier där ett ålderdomlig patriarkalt ledarskap över hela världen med olika storlekar på kärnvapenknapparna visar vägen mot undergång, men som har ett större stöd i bredare folklager i våra västerländska demokratier än vi vill kännas vid.

Det 73 år sedan Auschwitz befriades. Idag marscherar de som vill att det ska det ska hända igen.

Hédi Fried och Emerich Roth har påmint oss under hela sina liv. Nu är det vår tur, för allas skull.