Poltava – början till slutet

 Donald Boström på slagfältet i Poltava.

Donald Boström på slagfältet i Poltava.

Den 28 juni för 309 år sedan förlorade Karl Xll inte bara slaget mot ryssarna i Poltava, det innebar också början till slutet för den svenska imperialismen.

Till sist stod vi på det sommarheta torget i Poltava. En handfull inbjudna svenska poeter, författare och en kompositör. Agneta Pleijel, Thomas Jennefelt, Elizabeth Hjorth, Per Wästberg, (deltog på storskärm) Maciej Zaremba, Ingrid Kallenbäck, Ewa Stackelberg, Malte Persson och Donald Boström. Inbjudna av den ukrainska litterära organisationen och förlaget Meridian, till Poltavas första poesifestival.

Programet utlovade ”Ukrainian and Swedish writers discuss the historical consequences of the Poltava battle”, “with representatives of the highest poetic league".

Bara 20 minuters bilfärd från torget når vi det överväxta slagfältet där ett av världshistoriens blodigaste slag har utspelades och där många tusen svenska stridande begravdes i massgravar när segraren utropats. Jag kunde förnimma hovtrampen och den olycksaliga skräcken som högg sina klor i de unga vapenbärarna när den svenska armén forcerade fram i anfall efter anfall bara för att malas ner i en meningslös död.

Slaget vid Poltava kom att bli Sveriges största militära nederlag någonsin där Karl Xlls armé kunde ha utraderats till siste man av den ryska tsarens armé, men som av någon outgrundlig anledning gav svenskarna frist att kunna samla ihop sig och fly. Närmare hälften av de 19 700 tappra svenska krigarna gick in i evigheten eller tillfångatogs dödens dag den 28 juni 1709. Den första av Karl Xll:s officerare som tillfångatogs var Generalmajoren Berndt Otto Stackelberg, vilken förnedrad som adlig krigsfånge knäböjande fick överlämna sin värja till tsaren. Adeln hade varit den drivande kraften bakom stormaktstidens expansion som lönsamt kunde berika sig efter konstaterad seger. Något de hade gemensamt med den ekonomiska adel som i modern tid tvingat fram ett antal krig, inte minst Irakkriget för den högkvalitativa oljan, för att inte nämna vapenexporten. Berndt Otto Stackelberg, chef för andra kolonnen, fick sitta vid tsarens bord tillsammans med av ryssarna övrig infångad adel ur den svenska armén. Där leddes självaste svenske överbefälhavaren Carl Gustaf Rehnsköld in i tältet, han som tagit över chefskapet för den svenska armén som ersättare för den skadeskjutne kungen. Där satt också generalmajorerna Hamilton och Schlippenbach för att spisa läckerheter på tsar Peters segerfest i det uppdukade tältet under det att stympade och döende människor kved i smärtor och dödsångest utanför tältduken, som det beskrivs i Peter Englunds bok Poltava.

Den ett par sekel långa och framgångsrika svenska imperialismen närmade sig därmed slutet. Även om Gustav lll gjorde tappra försök att återta förlorade områden med sina ryska krig så blev det ingen mer stormaktstid för Sverige.

Möjligheten att vinna slaget i Poltava för den numerärt mindre svenska armén var ett överraskningsanfall i mörkret, snabbt ta sig förbi det skanssystem av redutter med några tusen ryska soldater för att konfrontera den ryska huvudstyrkan innan de sett, hört eller förstått.

Det kunde fungerat om inte kavalleriet gått vilse. Soldaterna stod redo tysta i mörkret och väntade order att anfalla. Utan kavalleri var anfallet chanslöst. Gräl, misstag och missförstånd mellan officerarna gjorde inte saken bättre. Mörkret började sakta brytas av en annalkande gryning med avslöjande skuggor som de ryska soldaterna upptäckte och kunde sikta in sig på. De ryska skottsalvorna började ljuda och hann slita av några svenska huvuden. Planen var avslöjad innan den satts i verket. Solen gick upp 03.37 den morgonen, och när den förvirrade svenska stridsledningen till sist blåste igång anfallet 04.00 hade solen redan skjutit sina strålar över slagfältet och synliggjort det som behövdes se. Överraskningen var tillintetgjord liksom den svenska armén kom att bli på några timmar den 28 juni.

Karl Xll kunde ha stått som segrare om planerna gått i lås. Att svenska armén var i numerärt underläge var inget som bekymrade den unge kungen, svenska arméer hade mer än en gång vunnit över numerärt överlägsna motståndare under stormaktstidens expansion. Inledningsvis var den ryska armén dubbelt så stor i numerären, men när det efter ett antal timmars strider närmade sig slaget mot den ryska huvudstyrkan hade den svenska armén decimerats till 4 000 fotsoldater som ställdes mot 22 000 ryska.

Det går att se ett mönster av galenskap i den unga kungens agerande. "Hellre galen än feg", var hans motto när hans omdöme ifrågasattes. Mer än en gång exponerade han sig inom räckhåll för fienders eldgivning, vilket kan ha varit en av de viktigaste orsakerna till katastrofen på slagfältet i Poltava. Den 17 juni, elva dagar innan det olycksbringande slaget, red kungen ner mot flodstranden för att inspektera den ryska fienden som avvaktade på flodens motsatta sida, åttiio meter därifrån. På väg tillbaka från floden träffas Karl Xll i vänstra foten av en rysk gevärskula. Skadan i sig var inte var särskilt komplicerad, det sägs att kungen själv hjälpte fältskären att plocka benflisor och skära bort köttslamsor, men efterföljande feber och komplikationer höll på att kosta honom livet.

Karl Xll var inte längre förmögen att leda den svenska armén inför det avgörande slaget, utan fick liggande i en slags bår som hängde mellan två hästar följa utvecklingen.

Svenskarna hade fått en frist att samla ihop sina rester och fly. Karl Xll lät enligt legenden ikläda sin look-alike i kungakläder, och satte honom på en häst åt ett håll, och själv satte han av i sporrsträck i sin vagn söderut mot Turkiet, det Osmanska imperiet, och stannade först sitt entourage när han nådde Varnitsa strax norr om Bender.

Efter att ha härbärgerat svenskarna i fyra år i Bender fick det räcka ansåg den luttrade sultan Ahmed trots upprepade löften från Karl Xll om att samla en stor gemensam armé med svenskar, turkar och tartarer för att gå mot den gemensamma ryska fienden. Sultanen insåg att det aldrig skulle materialiseras och ombad den svenske kungen att omedelbart ge sig av. Den svenske kungen vägrade. Inga vädjanden, hot eller våld bet på Kung Karl. Det hela slutade med den berömda kalabaliken i Bender. Karl Xll skulle slutligen rökas ut, och när han flydde lågorna och röken snubblade han på sina egna fötter och föll till marken och kunde utan problem fångas in av turkarna som hade order att skona hans liv. Han var ju ändå en kung.

Men det var inte bara historiens vingslag från 1709 som vibrerade där vi stod på torget i Poltava juni 2018. Idag 309 år senare pågår ånyo ett krig lite längre österut från Poltava, även denna gång med en rysk armé som ockupant. Spänningarna från kriget i Donetsk stäcker sina olycksaliga tentakler långt västerut fram till Poltavas invånare som känner sig övergivna av omvärlden.

Samtidigt som grannlandet Ryssland fokuserat på sitt fotbolls VM, kunde 7 000 av den lilla staden Poltavas invånare bevittna de svenska kulturskaparnas framträdanden tillsammans med poeter författare och musiker från Ukraina under tre välarrangerade dagar. Det låg nära till hands att förmoda att smarta spinndoctors i Ukrainas arrangerade en internationell PR-poesifestival för internationell uppmärksamhet och acceptans. Men makthavarna i huvudstaden Kiev såg uppenbarligen inte pr-potentialen i en poesifestival och avslog författarnas ansökan om budgetbidrag sånär som på en mindre summa från Ukrainian Cultural Foundation. Den svenska ambassaden i Kiev bidrog med en större summa på ett par tusen Euro och stod som medarrangör och inledningstalare.

Det var eldsjälarna i organisationen Meridian med Svyatoslav Pomerantsev i spetsen som tillsammans med de mest framstående samtida författarna i Ukraina, Yurii Andrukhovych, Serhiy Zhadan och Oksana Zabuzhko, som deltog med sina verk under festivalen, som lyckades få fram pengarna från Poltava stad.

Epilog
Det hör till saken att Karl Xll under sin vistelse i Turkiet hade blivit mycket förtjust i kaffe. Världens första kaffehus hade öppnat 1554 i Konstantinopel, 155 år innan Karl Xll anlände, så värdlandets kaffekultur var stabil. Karl Xll med anhang lär ha förbrukat drygt 3 kilo kaffe om dagen. Vistelsen i Turkiet hade inte varit gratis och hade delvis finansierats av lån. När det så till sist blev dags för svenskarnas avfärd slöt 29 kreditgivare och diverse fordringsägare upp med sina familjer för att slå följe på resan till Sverige för att säkerställa återbetalning av sina fordringar. Med i bagaget fanns följaktligen kaffe med alla nödvändiga attiraljer. Fem år hade förlöpt efter den stora förlusten i Poltava när Karl Xll åter nådde fäderneslandet 1714. Konung Karl Xll kunde då med den äran introducera det magiska kaffet i den svenska societeten. Redan 14 år därefter fanns 15 kaffehus i Stockholm. Allmogen höll sig dock fortsatt till den billigare spriten, 4 hekto kaffe kostade en årslön för en dräng. Det skulle dröja in på 1800-talet innan kaffet blev folkligt och spreds över landet.

Den förste svensk som drack en kopp kaffe var diplomaten och friherren Claes Rålamb som 1657 skickats till Turkiet av Karl X i syfte att förmå sultanen vidta ett antal åtgärder som låg i svenskt intresse i samband med det pågående kriget i Polen. Hans uppdrag misslyckades och han fick vända tomhänt tillbaka. Men en kopp kaffe hade turkarna bjudit på. Det skulle de inte ha gjort. Rålamb sågade idén med kaffe jämns med fotknölarna. ”Det är elljest illa smakande, lijka som det wore lag af steckte Erter". Därmed var dörren för kaffe till Sverige stängd tills Karl Xll öppnade den.

Karl Xll slutade sina dagar med en rad katastrofala förluster. En märklig figur som idag med säkerhet skulle fått ett par diagnoser uppkallade efter sig. Måhända en misslyckad härförare i Poltava, Bender och Norge där han mördades, men en verklig och mycket lyckosam introduktör av kaffet till Sverige.

 

 

 

 

 

 
Donald Boström