Baciller – en reporters farligaste fiende
Det har hänt att det ibland varit fara för livet av olika skäl på uppdrag i något land. September 2021 i konfliktens Etiopien var ett sådant tillfälle. Den gången var det inte krigets vådor som orsakade att döden kom lite för nära. Det var istället ett antal tropiska sjukdomar.
Tillbaka i huvudstaden efter en reportagetur i Amhara, Tigray- och Afarområdena fångades jag upp i hotellobbyn av personalen innan jag föll i golvet. Blodet som rann efter benen indikerade dysenteri, eller rödsot som det hette förr, vilket tog livet av många svenska amerikafarare på 1800-talet under resan över havet, och dödade fler under första världskriget än själva kriget. Symptomen var bekanta sedan jag många år tidigare druckit vatten i en bergsby och fått smittan, och enligt en grekisk läkares omsorg fått flygas hem fullproppad med astronautmediciner för att hålla tätt.
Eftersom jag varken kunde stå eller sitta tvingades jag ställa in resterande möten, och intervjun med premiärministern som utlovats till dagen efter fick skjutas på framtiden.
Jag hade blivit varnad för att flyga hem eftersom nattflyget skulle ta närmare åtta timmar, ”du kan dö på två timmar”, hjärtstillestånd, blodförgiftning och organkollaps ansågs vara riskfaktorerna. Bara dagar innan hade jag besökt ett sjukhus i staden Dessie i norra Etiopien, vilket inte imponerat, snarare var känslan att det skulle det påskynda min förtida död. I mitt tillstånd förstod jag inte allvaret utan insisterade på att omgående ta mig till Sverige. Kollegan och filmaren, Jonas Borg, lyckades få mig ombord sittandes rullstol på ett direktflyg från Addis Abeba till Stockholm. Jag uppgraderades till Business Class med möjlighet att fälla ner flygplansfåtöljen till en säng, och med en kudde och ett täcke kunde jag ligga raklång utan att röra en fena under feberattackerna och jag klarade färden drägligt, även om det var outhärdligt. Eftersom businessavdelningen i övrigt var tom på passagerare förutom Jonas, jag och någon till, förelåg inte heller risk för eventuell smitta.
Donald i rullstol på Addis Abebas flygplats.
Ambulansen stod snällt och väntade på Arlanda.
På Arlanda väntade ambulansen på plattan. Ambulanspersonalen klev ombord medan övriga passagerare fick vänta under det att jag baxades ned för en brant ståltrappa. Danderyds sjukhus kunde inte ta emot, inte heller Huddinge eller Karolinska, färden fick gå till SöS infektionsavdelning där jag lades in och isolerades.
Efter att naken desinficerats kom fyra läkare instörtande på akutintaget och ställde sig med oroliga blickar runt den brits där jag låg. Två av dem började undersöka kroppens nedre regioner och två de övre, lyssnade, de klämde och kände. Mellan varven stannade de upp för att konferera, därefter fortskred undersökningen. Du är allvarligt sjuk hörde jag en av läkarnas röst säga. Vi har fått svar på det första provet, CRP, snabbsänka. Det normala infektionsvärdet är 3, vid 5 är det förhöjt, 10-15 kan vara ok informerade han om. Ditt värde är över 300, på de nivåerna är det risk för blodförgiftning och organkollaps, du kommer att få stanna här ett tag. Två av de sex diagnoserna var febersjukdomar, den ena orsakad av ett virus och den andra av bakterier, vilket innebar att personalen fick komma med jämna mellanrum dygnet runt för att hålla febern nere, vilken drivits upp till höga nivåer eftersom båda sjukdomarna behagat inta min organism samtidigt. Dygn efter dygn låg jag besegrad och utslagen och kände hur muskelmassan i armar och ben förtvinade. Min fysionomi började alltmer likna en hundraårings som spenderat en försvarlig tid i sängen. Efter en vecka hade de tagit närmare 400 prover och funnit 6 huvuddiagnoser.
Donald isolerad på Södersjukhusets infektionsavdelning.
Blodtrycket ömsom rusade och ömsom föll till så låga nivåer att det var svårt att tro att mätningen var korrekt gjord. Vilopulsen var över 100 när jag sov där jag låg med två infarter i varje arm för de olika droppen. Situation var måttligt roande, för inte säga vidrigt plågsam, vilket personalen noterat. En kväll kom en sköterska och sa att egentligen ska en läkare besluta, men här får du lite morfin för att mildra plågan. Jag sjönk nästan omedelbart in i en mjuk sagolik känsla som fick alla celler att sjunga och jag försvann med förtröstan in i dimman och sov fler timmar än på många dygn.
Följande natt vid tvåtiden kom en thailändsk sköterska som kommit till Sverige och utbildat sig.
– Hej Donald, nu ska vi ta fler prover, hals, näsa och penisprov, sa hon.
– Lite omtöcknad frågar jag om hon verkligen sa penisprov?
– Ja, måste göra, svarade hon bestämt.
– Det tror jag inte behövs, det har inte varit aktuellt så att säga, jag har varit på jobb i krigets Etiopien, försäkrade jag.
– Vad synd svarade hon med ett leende, man måste ju ha lite loligt på lobbet också.
När jag skrevs ut en vecka senare var blodtryck och puls fortfarande uppåt väggarna, CRP hade dock sjunkit till 65, men det var en bra bit kvar till 3, ännu smittbärare och fick fortsatt hållas isolerad hemma utan besök. Men akutläget var över och jag kunde lika gärna ligga hemma och sova som på sjukhuset. Den kommande månaden var jag som bedövad och orkeslös och sov dygnet runt. Hustrun Ewa lagade tålmodigt mat och såg till att jag höll näringsintaget på en acceptabel nivå, vilket påskyndande ett tillfrisknande. En gång i veckan kravlade jag mig upp för att ta mig till vårdcentralens läkare för uppföljning och kontroll. ”Det är ett under att du sitter här, jag har sett människor dö för mindre, men det tar ett halvår innan du återhämtat dig” sa doktorn.
I skrivande stund, fyra månader senare, ger jag doktorn rätt. Jag är nästan tillbaka.
Ett par dagar innan kunde jag inte ana vad som komma skulle.
Det kan ha varit vid övernattningen i Sanja som baciller och virusar anföll.