Vardag på Krim

Text Donald Boström och Annica Ögren

Inledningsvis charmade den nya ryska regeringen Krimborna med positiva åtgärder. Pensionerna höjdes till 15 000 rubel, högre än lärarlönerna. Idag, bara ett år senare är de nere på rysk standard igen, 7 000 rubel. Först blev att bättre, sedan allt sämre. Det säger Raisa Akatova när vi träffar henne i Krims huvudstad Simferopol.

– Många, även Putinanhängare är frustrerade över läget. Det är inte omöjligt att stödet för Ryssland nu har sjunkit under 70 procent på grund av utvecklingen efter annekteringen. Förr kunde jag köpa det jag ville, nu måste jag tänka två gånger, säger Rasia.

Vad hände på Krim efter den ryska annekteringen? Finns det mat? Kan befolkningen försörja sig? Det har talats om ekonomisk kollaps. Kriget i Ukraina kostar Ryssland stora pengar, oljepriserna som står för en tredjedel av Rysslands BNP har stadigt sjunkit. Importen försvagas av att den svajiga rubeln, och de internationella sanktionerna mot Ryssland, på grund av annekteringen av Krim, drabbar Krim hårdare än övriga Ryssland. Inget utländskt företag kan etablera sig eller investera eftersom det anses vara ockuperad mark. Västerländska företag från Visa till McDonalds har stängt och lämnat Krimhalvön.

– Första månaderna höjdes min lön, därefter har den halverats. Förr köpte jag mycket kött och smör, men nu är det högst två gånger i månaden. Men någon ekonomisk kollaps kan vi ändå inta tala om, säger Raisa, som tillhör den minoritet som är emot den ryska annekteringen.

– Jag har det jag behöver, säger Emil Bakhshish, Krimtartar och emot Rysslands annektering. Jag har pengar i fickan, mat och en bra bil. Majoriteten står förvisso på Putins sida, men hellre äter vi bara bröd än startar krig, säger han uppriktigt.

Alex, vår tolk, tillhör den majoritet som är för Rysslands annektering. Ryssland och Krim är så nära himmelriket man kan komma enligt Alex.

– Det handlar inte om några allvarliga ekonomiska förändringar i dagsläget. Vi har fortfarande bröd på bordet. Dessutom är vi inte så priskänsliga, de flesta odlar grönsaker och har kycklingar och annat, så prishöjningarna på exempelvis potatis och tomater märker vi inte av.

På stan rusar folk fram och tillbaka och shoppar som i alla storstäder. Affärernas hyllor är till synes fyllda med varor, samtidigt som många läkare tvingats lämna sina jobb på grund av för låg statsbudget. Redan i mars 2014 sköt dessutom räntan till högsta nivån sedan 1998. Rubeln rasade och börsen föll.

Klockan 05.30 går Raisa upp och kokar potatis och grönsaker. Hon mosar ihop det till en röra och serverar det sedan till sin 88-åriga mor, som ligger förlamad i en av de två bäddarna i den slitna lägenhetens enda rum. De bor i ”lägenheter för små familjer”. Åtminstone kallade det så när de byggdes under Sovjettiden, då de ägdes av staten. Lägenheten övergick så småningom i Raisas ägo, enligt henne själv efter massor av pappersarbete och signaturer. Idag kan hon sälja lägenheten för minst 10 000 dollar.

Raisa tar fram de tre finkoppar hon har stående i vitrinskåpet och häller upp te.

– Jag har arbetat i hela mitt liv men har ändå inte råd att renovera min lägenhet på 34 kvadratmeter som består av ett rum, kök och toalett, säger Raisa Akatova. Om jag hade bättre ekonomi skulle jag skaffa en tvårums-lägenhet.

Raisa Akatova kom från Ukraina för 37 år sedan, då som 18-åring. Hon arbetar idag som sånglärare på en skola och dagis sedan 20 år tillbaka, tjänar 15 000 rubel i månaden. På det betalar hon tretton procent skatt. Om vi tittar på hennes budget ser vi att den inte går ihop.

• El, värme och vatten kostar henne 1 500-1 700 rubel i månaden.
• Telefon 75 rubel
• Internet 340 rubel
• Mat 11 000 rubel.

– Kläder minns jag inte när jag köpte senast, säger Raisa och skrattar högt.

Budgeten går ihop tack vare bidrag från den judiska församlingen där hon är aktiv sedan många år, framför allt för att sköta sin gamla mor.

– Men det är inte bara ekonomin som är sämre nu, vi är inte lika fria och vi vågar inte prata fritt längre, säger hon.

Raisha berättar att många i hennes närhet ser den nuvarande situationen på Krim som temporär och att den kommer förbättras, både med ekonomin och i samhället i stort. Men Raisa håller inte med.

– En dag yttrade jag mig framför kollegor om vad jag tycker om att Ryssland tagit Krim på detta sätt, jag berättade att jag är emot det. Då blev jag kallad till min arbetsgivare som hotade att säga upp mig om jag inte slutade prata på det viset.

De få vänner hon har kvar här i Simferopol pratar hon bara om det sociala livet och hoppar över det politiska. Det är lättare så.

– Nu är jag bara en vanlig fattig kvinna, säger hon och serverar mer te.

Raisha berättar att hon ser fram emot att gå in pension. Förutom en man som hon träffar lite då och då, har Raisa bara mamma Evelina som håller henne kvar här på Krim. Därför planerar hon att flytta till Israel när hon fyllt 62 år.

– Pensionen jag kommer få ut här på Krim kommer vara för låg och jag har hört att det ska vara bättre i Israel. Jag har ju ingen släkt kvar här och jag känner redan många i Israel. Och det ryktas om att pensionsåldern kommer öka under ryskt styre, och det gillar jag inte, avslutar Raisa.

Publicerad i tidningen ETC 2014