Hur kan man veta man vad man tycker?

Text Donald Boström

Det är jaktsäsong på journalister i världen. Jag minns när det var viktigt att med med presskyltar och annat visa att vi var journalister för att minimera riskerna i konfliktområden. En journalist var en utomstående part som gjorde sitt jobb och som inte bör skadas. Det var då.

Idag är journalister jaktbyten och måltavlor, verbalt och fysiskt. Makthavare av olika sorter ser information som ett problem, ett problem man löser med att hota, smutskasta, kidnappa, fängsla eller mörda de journalister som ger utsatta människor i världen en röst, för att vi ska få veta, förstå, och förhoppningsvis agera. 108 journalister dödades 2013 och 211 fängslades eller kidnappades.

En konsekvens för informationsfriheten är att media inte skickar sina anställda till riskområden. Som väl är har vi fler duktiga frilansare i Sverige än någonsin efter alla nedskärningar inom gammelmedia. Frilansare som är beredda att axla ansvaret och ta sig till riskområden för att rapportera. Men istället för att använda sig av denna kår av erfarna journalister har Sveriges Radio dragit slutsatsen att aldrig köpa in material från frilansjournalister från de områden de inte själva skickar sina medarbetare. I radioprogrammet Medierna dömer utrikeschefen ut en erfaren frilanskår som äventyrare. Ett vanligt förhållande i krigs- och katastrofområden är att alla utomstående tar sig ut ur området fortast möjligt, medan hjälparbetare och journalister måste ta sig in. Självklart finns det gränser för vilka risker som kan tas, ingen text eller bild är värd att riskera livet för. Redaktörerna känner sina frilansare, de kunniga och de kloka yrkesmänniskorna, samarbete med dem och lämna eventuella äventyrare åt sidan. Förutom att Sveriges Radio inte fullgör sitt publicistiska uppdrag, bidrar de till att lämna fältet fritt till allehanda diktatorer att i lugn och ro fortsätta plåga sin befolkning utan insyn från omvärlden. Vår uppgift är att rapportera om kränkningar av våra gemensamma internationella lagar, varhelst det sker. Exemplen på att det kan skapa förutsättningar för förändring är många.

Wikileaks hade en poäng; förutsättningen för att kunna ha en relevant åsikt om någonting, är att ha tillgång till tillräcklig och sann information. Att de sedan gjorde misstaget att sprida informationen utan urskiljning gjorde inte grundtanken sämre.

Ärligt talat, hur kan vi veta vad vi ska tycka när huvuddelen av informationen och kunskapen fattas oss? Vid sidan av journalistiken är media en arena för politisk lobbying och produktförsäljning. Det innebär att förutom våra egna tillkortakommanden och kunskapsbrister förvillas och förleds vi av PR-byråernas kommunikationsstrategier som bara den som har kunskaper utöver det vanliga kan se igenom. Jag har exempelvis inte träffat någon utanför ”experterna” som vet vad de olika grupperna och fronterna i Syrien står för, och kan därför inte ha en åsikt vem som ska stödjas egentligen. Eller ta våra vardagliga ämnen. Vad vet vi egentligen om EU, nya slussen, vem vi ska heja på i Afghanistan, vem som är rasist, vilken är bästa strategin för att få Dawit Isaac fri, vem har brutit mot internationella lagar, och i så fall, hade de rätt att göra det? Ska räntan sänkas eller inte, hur hjälporganisationer de pengar vi skänkt, hur vin kombineras till maten, hur vi stoppar hiv, om ADHD finns eller inte, om bantningsdieter är en bluff eller inte, om Sveriges roll för amerikansk underrättelsetjänst, Kinas uppköp av Afrika, och hur många kan definiera feminism, eller vet egentligen de konkreta skillnaderna mellan våra partier i riksdagen? Åsikterna går isär, men det dröjer inte länge innan kunskaperna sinar. Om du hade mer information, skulle du ha samma åsikt? Du kanske är helt ute och cyklar?

Att dra slutsatser utan att ha tillräckligt med information är det många som känner sig kallade att göra i vår virala värld. Det är inte bara mediala proffstyckare som inte alltid hinner veta vad de pratar om, var och en i stugorna blir med ett med knappryck en åsiktsmaskin som får synas i offentligenhetens sköna ljus och förorena den digitala luften med sanitära olämpligheter i kommentatorsfält och i allahanda sociala media. Någonting som inte alltid är smickrande för mänsklighetens.

Jag minns hur förbluffad jag blev när folk plötsligt hade åsikter om min skilsmässa. Även om de mest närstående vännerna skulle haft nittio procents insyn i mitt förhållande, så var det kanske just de återstående tio procenten som var avgörande för mina beslut. Ändå fanns det de som bestämt visste bättre än jag i denna högst privata fråga. I det professionella livet är det inte bättre. Jag har rapporterat från Eritrea under 25 år, undersökt Israels organstölder i 23 år, och var mitt i det absoluta centrum under Wikileaks och Julian Assangedramat när det begav sig, därtill läst hyllmetrar och kilovis med böcker och dokument i varje ämne. Men inte oväntat är det en lång rad personer som anser sig veta bättre än jag, trots att de inte varit i närheten av den verklighet vi talar om, eller lyckats googla fram särskilt många procent av den samlade informationen.

Jag har haft anledning att fundera över hur så många kan ha en åsikt om så mycket, trots knapphändiga kunskaper eftersom jag regelbundet blir uppringd av media runt om i världen som vill ha en kommentar om än den ena än den andra händelsen någonstans på jorden. Till slut blev det nästan larvigt. Ingen kan han seriösa åsikter om allt.

Svårigheterna att få tillräcklig och sann information illustreras med all önskvärd tydlighet av de journalister och författare som trots att de lagt ner åratal av research på sina böcker får den ena boken efter den andra boken indragen av sina förlag på grund av att texterna är behäftade med felaktig information.

Paradoxalt nog blir det problematiskt att just mängden av information som tillhör ett demokratiskt samhälle, kan styra oss dit pepparn växer, beroende på vem som ryckt åt sig tolkningsföreträdet och hur välplanerad informationen är med ordvalen och vad som undanhålls oss.

Det handlar om politik och intressen. Det låser oss i åsikter och i prestige. Vi är fångade i lojaliteter istället för att hitta fram till något bättre, självcensur istället för att bryta upp frågorna ur sina stela formar. ”Vänsterfrågor” är långt ifrån alltid vänsterfrågor, liksom ”högerfrågor” långt ifrån alltid är högerfrågor. Även i föredömet Sverige är det en bit kvar innan den öppna diskussionen blir en öppen diskussion.

För övrigt anser jag att Britta Svenssons missade poängen i sin kolumn i Expressen. Hon reagerade starkt på vänsterns dominans i demonstrationen i Kärrtorp. Istället borde hon uttryckt oro över att det inte var fler icke vänster som var på plats. Det vore stor olycka om även fronten mot rasism och nazism blev en vänster-höger fråga.