Barnen på minfälten

Av Donald Boström

Uppgifterna om barnsoldater I Afrika skakar världen. Jornalisten och fotografen Donald Boström har besökt fronten I kriget mellan Etiopien och Eritrea, där barn utnyttjas som soldater och levande minröjare.

Den var den mest fruktansvärda syn som gick att se. Regnperiodens väta omväxlande med den afrikanska hettan gjorde dessutom stanken outhärdlig. Etiopien hade gjort det igen, Gud vet varför, stormat fram mot de eritreanska ställningarna i ett fruktlöst försök att bryta igenom för att ta sig vidare mot huvudstaden. Nu låg de där, kilometer efter kilometer, tiotusentals minderåriga pojksoldater och män, stilla, meningslöst och ända in i döden förnekade av sin egen regering.

Man behöver inte vara någon militärstrateg för att förstå att det skulle krävas tiotusentals liv för att försöka ta sig igenom minfält, artilleribeskjutning och skyttegravar.

En av dem som slutade sitt korta liv vid Tzoronafronten var Demos Tsegai Admasu. De ID-handlingar som fanns i hans fickor visar att han var 12 år, gick i sjätte klass och kommer från södra Gondar i nordvästra Etiopien. I ett brev från mamman går att läsa hur hon uppmuntrar sin pojke att försöka fly och komma hem. Hans liv slutade i ett hopplöst stormanlopp genom minfälten i en slakt som skakat många erfarna krigsreportar som besökt fronten.

David Hirst beskrev scenerna i The Guardian:

De etiopiska befälhavarnas strategi är enkel. Efter att ha placerat ut tiotusentals dåligt tränade rekryter längs en fem kilometer lång front, driva dem framåt i våg efter våg med den enda avsikten att spränga sig själv i luften i minfältet till dess att de hade rensat en väg fram till den eritreanska frontlinjen för bättre tränat infanteri, mekaniserade styrkor och pansar…Det gick inte. De dömda männen lyfte knappt sina vapen men tog varandra i händerna i en hopplös gemensam tröst medan de stod inför en säker död från fyra håll: minor, fininställt artilleri, skyttegravarna och sina egna officerare som sköt ner dem som försökte vända och fly.

Det finns idag många minderåriga bland de etiopiska krigsfångar som hålls i den eritreanska staden Afabet. En grupp är de som självmant gav upp när de förstod att de var lurade.

Ali Abdu, vice ordförande i Eritreas studentförbund, har intervjuat många av de minderåriga soldaterna. Han är upprörd.

Etiopien använder sig av barnsoldater trots att de själva har skrivit på internationella avtal som förbjuder det.

Av dem jag talat med, fortsätter han, kom ingen frivilligt till fronten. De blev medlurade med alla möjliga lockbeten. Tigrayregimen plockar ut de mest underpriviligerade från andra etniska grupper som de sänder iväg som kanonmat till fronten.

Vid fronten visar det sig att det Ali Abdu berättat tycks stämma med verkligheten. Dokumenten och de döda på slagfältet vittnar om att det är Amhara- och Oromofolk. Det styrande Tigrayfolket, som utgör 4 miljoner av Etiopiens befolkning, tycks verkligen spara på de sina, medan Amhara (18miljoner) och Oromo (20 miljoner)sätts in som minröjare.

Bland de minderåriga krigsfångar jag intervjuar finns inte heller några Tigraypojker, endast Amhara, Oromo samt andra små minoriteter. Deras berättelse liknar varandra. De erbjöds arbete av typen hantlangare på bygge eller att bli vakt för 200 kronor i månaden. De nappade på erbjudande och skjutsades iväg. När de väl kommit fram berättade man för dem att Eritrea invaderat Etiopien och att de därför måste delta i kriget.

Jag minns när jag i slutfasen av förra kriget, 1990, intervjuade en tillfångatagen etiopisk general som menade att det krävs kunskap för att strida. Generalen, som själv var välutbildad i krigskonst både under Haile Selassie och i Moskva under Sovjettiden, menade att eritreanerna skulle vinna det trettioåriga kriget av den enkla anledningen att den dåvarande etiopiska regimen plockade upp otränade pojkar från skolor och fotbollsplaner och använde dem som soldater vid fronten.

Han fick rätt. Eritrea befriade landet 1991.

Den nuvarande etiopiska regimen upprepar nu tragedin. Vid fronterna Badme, Tzorona, Zalambesi och Buri ligger just nu fler än 20 000 etiopier meningslöst ruttnande för en gräns som det inte råder några internationella oklarheter om, och för en etnisk grupp som för sin chauvinistiska egoism tycks vara beredd att offra hur många liv som helst.

Det är tre tragiska saker som utmärker Etiopien säger Ali Abdu. För det första att de alltid är en etnisk grupp som ska styra och ställa över de övriga, för det andra denna säregna dragning att alltid kriga mot Eritrea – och för det tredje svälten, som oftast kommer av de två första.

Varför rasar det återigen ett krig på Afrikas horn? Förvirringen är stor, den ena experten efter den andra bedyrar i tv att det är svårt att bedöma. Men förmodligen är det som BBC reporter Alex last sa: ”Världen älskar Etiopien så till den grad att världen har svårt att se klart”.

Det finns idag inget konkret officiellt formulerat krav från Etiopiens sida, vilket gör att även eritreanerna säger sig haft svårt att orientera sig i konflikten och vad den står för.

Efter Etiopiens första attacker trodde vi ärligt att det var fråga om en liten gränstvist, säger Girmay Asmeron, Eritreas ambassadör i Etiopien. Han är numera utkastad och förklarad persona non grata av och är den som under många år fört samtal med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi om gränserna.

– Gränsfrågan är en mycket enkel fråga i dig, säger han. Gränsen har förhandlats, godkänts och ratificerats många gånger de senaste hundra åren. Vi har också kartor från 1995, utgivna av den nuvarande administrationen i Etiopien, som bekräftar dem.

De båda regeringarna har under de senaste sju åren diskuterat den konkreta utmärkningen av gränserna. Enligt Girmay Asmeron har man också varit enig om att det är en liten fråga som får ta sin tid. 

– Det var först när Etiopien presenterade en helt ny karta i strid med alla historiska och internationella överenskommelser vi förstod allvaret, och att Etiopien förbereder sig för ett långvarigt krig, säger Girmay Asmeron. 

– Det var TPLFs gamla karta från 70-talet. Det visar att TPLF-ledningen bara hade skjutit upp planerna på ett Stor-Tigrey.

På ett biståndsseminarium i Oslo nyligen föreläste en representant från Etiopien om tänkta biståndsprojekt. Han visade en karta där det eritreanska Danakil-området angavs som tillhörigt Etiopien. Seminariedeltagare som undrade fick svaret inför samlade auditoriet: ”Sorry, it´s official yet”.

Det finns i västvärlden ett utbrett missförstånd att Eritrea varit en del av Etiopien, den fjortonde provinsen.

När Haile Selassie rullade in med sina stridsvagnar 1962 och upplöste det eritreanska parlamentet och Eritreas regeringschef Tedlabairu fick fly till bergen visste Haile Selassie att FN inte skulle protestera. 

Visserligen var hans ockupation av Eritrea olaglig och bröt mot internationell rätt, men USAs utrikesminister John Foster Dulles hade sedan federationen 1952 förklarat att USA:s strategiska intressen i området var viktigare än Eritreas rätt till självbestämmande. Konkret betydde det att USA:s allierade i området skulle skaffa sig kontroll över Eritreas Rödahavskust med uppsikt över Suezkanalen. Det är denna etiopiska kolonialmakt som etablerat föreställningen om Eritrea som en del av Etiopien, och som legitimerat trettio års lidande.

Det är tid att omdefiniera begreppet Etiopien. Det är inte längre det mytomspunna kejsardöme som leddes av Haile Salassie, konungarnas konung, Lejonet av Juda och släkting till kung Salomo och drottningen av Saba i rakt nedstigande led. Landet och kejsaren som charmerade och förtjusande värden , landet som ledde Afrika in i modern tid, landet som blev Sveriges första biståndsland, vår egen samvetsbaby där vi visade världen hur man skulle göra.

I dag är Etiopien ett land i etniskt sönderfall, ledd av den ena krigshären efter den andra. Den förra regimen leddes av den numera landsflyktige Mengistu Haile Mariam, en klassisk diktator med febläss för att personligen ha ihjäl folk. Inte desto mindre stöddes han av Sverige med många biståndsmiljoner som omvandlades till bomber enligt förre svenska Sidachefen i Addis Abeba.

Men de brott som kanske orsakat mest lidande är de nattliga deportationerna av eritreaner i Etiopien. Premiärminister Meles Zenawi angav tonen i en radiointervju maj 1988: ”jag slänger ut vem jag vill vars ögonfärg jag inte gillar.” Därefter satte den etniska klappjakten igång. Närmare sjuttio tusen eritreaner, hög som låg har nattetid tagits från hus, barn och egendomar, och i pyjamas körts ut ur landet. De flesta av dem är etiopiska medborgare som bott hela sitt liv i Etiopien men som har eritreanska förfäder. Lägg därtill de 1000 saknade eritreaner som etiopiska myndigheter inte förklarar var de finns, och de 2000 eritreaner som fängslats utan rättegång.

Samtliga eritreaner som får frågan om det kan bli fred svara att det beror på det internationella samfundet. Man anser att världen inte tagit frågan på allvar eller ens förstått att det är full krig. Många anser det märkligt att Etiopien får ekonomiskt bistånd av Sverige som de kan disponera i till sin krigföring.

Det ekonomiska sönderfallet av Etiopien kan bli förödande, ett Afrikas Jugoslavien. Bara en stark internationell press kan stoppa detta. 

Publicerad i Dagens Nyheter augusti 1999