Dramatiken ökar i Östafrika – ett år efter ”palatskuppen” i Etiopien

Östafrika har ett dramatiskt år bakom sig. ”Palatskuppen” i Etiopien öppnade för fred med Eritrea och stabilitet i regionen. Ett år senare ser situationen betydligt mörkare ut. Lördagens påstådda kuppförsök illustrerar den mycket sköra situationen. Det skriver Donald Boström i en analys.

Efter tre år av kaos, undantagstillstånd och kraftiga protester från Oromofolket landade den amerikanska utrikesministern Rex Tillerson i Etiopiens huvudstad Addis Abeba den 6 mars 2018.

Anledningen för Tillersons första resa i Afrika var de allt starkare etniska och politiska spänningarna i landet. Flera bedömare oroade sig för att Etiopien var på väg mot sammanbrott. I februari hade regimen offrat premiärminister, Hailemariam Desalegn, för att blidka protesterna.

Allianser och handelsvägar på spel
Afrikas horn är av uppenbara skäl geopolitiskt högintressant. Röda havet förbinder Europa, Afrika och fjärran Östern, och det handlar om att kontrollera handelsflöden och ekonomi, militär närvaro och hamnarna. 5-6 miljoner fat olja passerar dagligen utanför Afrikas horn, samt tio procent av världshandeln. Att Kina har en bas i Djibouti, den enda kinesiska basen utanför landets gränser, bekräftar den strategiska betydelsen.

Rex Tillerson landade i ett Etiopien som i det närmaste var kört i botten, nära bankrutt och i princip utan valutareserv. Det styrande Tigray People's Liberation Front, TPLF, från den etniska gruppen Tigray, hade med sin etniska chauvinism splittrat landet där allt färre nu definierade sig som etiopier, istället talade om sig själva med sin etniska identitet.

Den akuta situation som uppstått och utlöst konflikten med Oromofolket, berodde på en utvecklingsplan som försökte utöka de territoriella gränserna för Etiopiens huvudstad, Addis Abeba, till närliggande Oromo-byar och städer. Oromofolket såg regimens attack som en plan för annektering och etnisk diskriminering. Det misstaget från TPLF-regimens sida skulle visa sig kosta dem allt. Oromofolket var på marsch, hundratusentals demonstrerade i över 200 städer.

Trump öppnade upp låsningar
Obamaadministrationen hade klandrats för sina starka band till den etiopiska TPLF-regimen, vilket hade sin grund i att Susan Rice, Obamas nationella säkerhetsrådgivare, och Gayle Smith utsedd av Obama att leda USAID, stod nära Etiopiens ledare Meles Zenawi. Framför allt var de alla emot Eritrea. Situationen var därmed låst för en lösning på gränskonflikten mellan länderna.

Eritrea hade slagit fast att inga samtal mellan länderna kunde föras innan Etiopien lämnade den ockuperade staden Badme. Men USA hade under George W Bush agerat mot FN:s gränskommissions beslut och accepterat Etiopiens fortsatta ockupation av eritreanska områden.

Läget försvårades ytterligare när säkerhetsrådet dagen före julafton år 2009 beslutade om sanktioner mot Eritrea. vilken visat sig ha starka brister i underlag och bevisföring. Den sammanlagda bedömningen, när sanktionerna hävdes hösten 2018, visade att skälen till sanktioner saknades, säger en diplomat som arbetat länge med frågan.

Ironiskt nog blev det president Donald Trump och hans administration som utan historiska låsningar och lojaliteter till TPLF:s militärstyre, kunde öppna upp Etiopien imploderade. När oron över en förestående etiopisk kollaps stod för dörren gjorde Trumpadministrationen det hans företrädare inte gjort: inledde samtal med Eritrea, både via State Department och Vita Huset parallellt.

Dramatisk "palatskupp"
Under besöket i Etiopien sa Rex Tillerson att svaret på våldet i Etiopien måste vara större frihet, och att undantagstillståndet omgående borde upphöra. Att den amerikanske utrikesministern så öppet tillkännagav sin kritik mot den regering som stod värd för hans besök var en signal att USA planerade förändring.

Under Tillersons besök pågick förhandlingar om vem som skulle ta över efter sparkade premiärministern Desalegn. Bara timmar innan valet av ny ledare skulle ta sin början skruvades dramatiken upp. Amharapartiet drog tillbaka sin kandidat och chockat fick TPLF bevittna hur den forna koalitionspartnern byter sida och röstar fram den 42-åriga Oromopolitikern och tidigare underrättelseofficeren, Abiy Ahmed, som ny premiärminister. Amharapartiets avhoppade kandidat Demeke Mekonnen fick inte oväntat fortsatt förtroende som vice premiärminister.

Planen hade gått i lås. Efter 27 år var nu TPLF helt bortmanövrerad från makten.

När jag frågar eritreanska och etiopiska företrädare om USA:s roll i det som TPLF bittert kallar för administrativ kupp, en palatsrevolution, förnekar samtliga officiellt att USA spelat någon roll av vikt. Men när amerikanska kongressen den 4 april, endast två dagar efter valet av den nya premiärministern, antar en resolution som kritiserar mycket av det TPLF regimens stått för, och ger stöd till den nya genom att efterlysa respekt för mänskliga rättigheter, och stödja ansträngningarna för att främja regional fred och säkerhet – vilket i klartext betyder fred med Eritrea – är saken klar.

Sista spiken i kistan
Den snabba behandlingen visar att den legat klar och bara inväntat att planerna ska gå i lås. Resolutionen var sista spiken i kistan för TPLF-styret. Den gemensamma etiopiska/eritreanska/amerikanska planen var utförd till punkt och pricka.

Med facit i hand har vi också svaret på varför Eritreas president Isais Afwerki under våren 2018 inte var lika frekvent närvarande vid sitt jordbruksområde och dammbygge i Adi Halo. Klockan fyra varje morgon kommer han vanligtvis åkande med sin bilkaravan och säkerhetsvakter, en knapp timmes resa från huvudstaden. Vid tolv åker han tillbaka till huvudstaden.

Men vid upprepande tillfällen kom ingen bilkaravan under ett antal dagar. Det fanns gissningar att presidenten pendlade till Dubai för medicinsk behandling. Men mötena var inte med farbror doktorn, det var möten med bland andra Abiy Ahmed, och företrädare för Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

Där konspirerades, snickrades och förbereddes framtiden för Afrikas horn, och TPFL-regimens fall. USA följde det hela i bakgrunden.

The chosen one
Abiy Ahmed, som under en längre tid hade funnits i kulisserna, steg nu fram ur skuggorna, med en självbild att han var ”the chosen one” med ett ”divine destiny”. Stolt berättade han att ”mamma har alltid sagt att jag ska bli kung av Etiopien”. Hypen kring honom växte snabbt. Visserligen fick han gratisskjuts för att allt ansågs bättre än TPLF-regimen, men också med rätta för att han snabbt börjar leverera bra saker.

– Abiy har ett psykologiskt grepp över hela den etiopiska befolkningen, han har till och med Tigraybefolkningen i sin hand, säger taxichauffören medan han kryssar fram genom Addis Abebas gator.

För den västerländska omvärlden blev han personen som drev det demokratiska projektet och hyllades som frälsaren själv. Men, det fanns problem. TPLF som har styrt Etiopien sedan 1991 stod nu förvisso utanför maktens korridorer, men är i hög grad med i det fortsatta spelet utanför scenen och planerar sin återkomst.

Eritreanska internflyktingar vid senafe efter etiopiska bombningar.

Lyfte personer ur civilsamhället
Medveten om problemen började Abiy Ahmed agera offensivt och konfrontativt och skyggade inte för tuff retorik. Han började med att rensa ut TPLF så gott det gick, alla byttes ut på alla nivåer, även lokalt. Han avskedade 7 000 personer ur armén, flyttade baser ur Tigray, rensade i säkerhetsapparaten.

Ny ÖB utsågs, presidenten i Ogaden avsattes, politiska fångar och journalister släpptes ut ur fängelse, ett privatiseringsprogram lanserades, demokratiska fri- och rättigheter stärktes, demokratiska reformer infördes, det blev åter tillåtet att använda det i Etiopien förbjudna begreppet ”rättigheter” som i ”mänskliga rättigheter”.

Han lyfte fram starka personer inom demokrati och MR-rörelsen. Och inte minst, han slöt fred med ärkefienden Eritrea, erkände gränsen mellan länderna, återlämnade staden Badme och framförde offentligt till FN att Etiopien önskade att sanktionerna mot Eritrea skulle hävas – vilket också skedde under hösten 2018.

Optimistiska vindar
En försiktig optimism spred sig, utan konflikt ökar säkerheten i Eritrea, vilket innebär att den i princip obegränsade värnplikten kan återgå till 18 månader, att politiska fångar kan släppas och konstitutionen införas. Enligt välinformerade källor i Eritrea togs vissa beslut i den riktningen, men kommunicerades inte.

Ett annat positivt tecken var att det utgick order till Eritreas civilbefolkning att lämna in sina vapen till myndigheterna eftersom vapnen inte behövdes längre. Den 26 juni besökte Eritreas utrikesminister Osman Saleh Mohammed Addis Abeba i den första eritreanska delegationen på hög nivå i Etiopien på över två decennier.

Verkligheten har kommit ikapp
Efter ett år med Abiy Ahmed som premiärminister är situationen inte lika optimistisk. Han har tappat starkt i förtroende och utländska diplomater i Addis Abeba berättar att de känner en viss oro.

Huvudfrågan som den nya Etiopiens ledning brottas med är etnisk identitet kontra etiopisk identitet, och det ser inte ljust ut. Etnonationalistiska strömningar vinner mark, och frihet och landområden krävs tillbaka. Det etniska våldet och konflikterna eskalerar. Gamla motsättningar har blommat upp när huvudmotsättningen med TPLF har lyfts åt sidan.

Amhara i konflikt med Tigray, Somali mot Affar, Oromia mot Somali, Benishangul-Gumuz mot Amhara, Oromo mot Gideofolket, Affar mot Issa och TPLF mot resten. Ett mycket skört säkerhetsläge. Tre miljoner internflyktingar från Tigray, Oromo och Somali. Delar av landet är utom kontroll där laglöshet råder.

"Kuppförsöket"
Lördagens två blodiga attacker illustrerar med all önskvärd tydlighet den sköra situation och centralregeringens allt svagare ställning. Etiopien har officiellt kallat det ett kuppförsök, men det är mer svårtolkat än så.

Att det är frågan om en maktkamp mellan olika grupper står utom tvivel. Men det är ännu för tidigt att säga med bestämdhet vad det hela står för. I ena fallet dödades den regionala Amharapresidenten och en rådgivare på det regionala kontoret i Bahir Dar av sina egna Amharageneraler. I det andra fallet dödade livvakten landets arméstabschef och en pensionerad general i hemmet i Addis Abeba, båda från folkgruppen Tigray.

Även om målet på sikt är att ta över regeringsmakten ser det hela i dagsläget ut som en positionering i maktkampen från den konservativa delen av Amhara; de som drömmer sig tillbaka till Haile Selassie-tiden och en Amharadominerad ledd regering i landet. Dessa står emot den Amaharagrupp som accepterar läget och samarbetar med premiärminister Abiy Ahmed.

Från statlig kontroll till upplösning
Det är troligt att våldet kommer att öka än mer, 70 procent av befolkningen är under 30 år och kräver arbete. Oromo Liberation Front, OLF, som fått vind i seglen med Abiy Ahmed som premiärminister har vägrat att lägga ner vapen och gör livet osäkert.

Premiärminister Abiy har en god vilja, men har svårt att hantera situationen. Röster börjar höras om att han är för ytlig och för lättviktig som statsman. Ett exempel som ges är när Abiy nyligen besökte Sudan, då militärjuntan förödmjukade honom med att arrestera de personer han träffat.

Centralmaktens kontroll luckras upp, och tendensen går från stark statlig kontroll till upplösning. Det finns inget parti som har greppet och därmed inga forum för konfliktlösning. Och så länge TPLF kontrollerar den omstridda gränsstaden Badme är Abiy Ahmed ännu för svag för att kunna lämna tillbaka den till Eritrea som han lovat.

Populistisk show off
Jag får två skäl som svar till varför förändringar inte institutionaliserats och gjort större framsteg efter ett drygt år vid makten.

– Det första är att Etiopien inte har starka demokratiska och medborgerliga institutioner, och det andra skälet är den omtyckta premiärministerns ledarstil, som kritikerna menar är kortsiktig, ytlig och mer populistisk show off än långsiktig, berättar en Östafrika-analytiker som vill vara anonym.

TPLF som dragit sig tillbaka till sin provins Tigray för att slicka såren, förbereder sin revansch. Under sina 30 år vid makten har de stulit landets pengar. De har länge planerat sin exitstrategi. Deras plan B är ett fritt separat land, nationen Tigray, eller en någon form av autonomi. De vet att om plan B besegras kommer de att skickas tillbaka till ruta noll.

Kamp till the bitter end
TPLF är starka, har en stark ekonomi, enar sin befolkning i Tigray allt mer, och kommer slåss för sina liv med allt de har till sista man och kvinna. När människor är under existentiellt hot förenas de i kamp till the bitter end. Obekräftade uppgifter gör gällande att TPLF nu har 70 000 ungdomar i militär träning och tränar för krig på tre fronter.

En front mot premiärminister Abiy och Addis Abeba, en front mot Eritrea och en tredje front mot sina egna motståndare i Tigrayprovinsen. Abiy Ahmed har en svår uppgift. Och säkerhetsläget har åter skärpts även i Eritrea.

Hämtat sin Kalasjnikov
Den av alla hatade eritreanska värnplikten kommer inte förkortas till 18 månader som alla hoppats på, och chauffören i Eritrea berättar att han och alla andra som lämnat in sina vapen i fredsyran för några månader sedan, nu fått order att hämta tillbaka sina Kalasjnikovs och förvara dem hemma igen. Ett tecken som inte går att tolka positivt.

Trots allt finns det ingen annan kraft som just nu är starkare än Abiys Ahmeds regering. Och han är fortfarande mycket populär. Ingen kan ta ifrån honom det bra han gjort för att stärka demokrati och frihet i landet.

– Etiopien kan bli Afrikas Singapore eller Östafrikas Rwanda 1994, säger Östafrika-analytikern.

– Det flesta tror att Abiy Ahmed kommer att rida ut stormen, men det finns de som har en annan åsikt i den frågan, säger han.

I västvärlden är Abiy Ahmed fortfarande den som driver det demokratiska projektet och hyllas som frälsaren själv.

Publicerad i Omvärlden 25 juni 2019.

Eritreanska trupper vid Badmefronten.