Skapa samtycke

Text Donald Boström

Irakiska ockupationsstyrkor tog sig in i sjukhuskorridorerna, slet späd-barn ur kuvösen och slängde de nyfödda barnen på golvet. Sjuksköterskan Nayirah vittnade om hur hon sett irakiska soldater döda hundratals bebisar på al-Addan-sjukhuset i Kuwait City. »Dom tog ut spädbarnen ur kuvösen och lämnade barnen på det kalla golvet att dö«, berättade hon. En fasansfull historia som chockade en hel värld 1990 under Iraks ockupation av Kuwait.

Historien är dessbättre inte sann. Den är tillverkad av en amerikansk pr-byrå och fick starkt genomslag i internationella media. Syftet var att skapa det nödvändiga opinionsstödet för USA:s militära operation Desert Storm. »Ögonvittnet sjuksyster Nayirah« var i själva verket dotter till Kuwaits ambassadör i USA. Hennes vittnesmål kom att spela en viktig roll för USA:s inblandning i Gulfkriget. Även om historien grundligt har dementerats i efterhand så finns den kvar i det allmänna medvetandet. Rättelser är det inte många som ser.

Propagandan är död, leve propagandan

I kommunikationssamhället har det utvecklats nya metoder för att skapa samtycke. Redan i mitten på 1980-talet drar Svenska arbets-givarföreningens konsult Patrik Engellau upp riktlinjerna.

»Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens subtilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträde vad gäller verkligheten, den har makt.«

Bättre sammanfattning av vad som komma skulle går inte att få. Svagheten med den gamla tidens propaganda var att den talade i egen sak, och både avsändaren och dess syfte var tydligt. Den typ av propaganda nådde vägs ände. Nya pigga kommunikationsstrateger skulle ta vid. En förutsättning för den nya tidens kommunikation är att få någon annan säger det man vill säga. Med massmedia som avsändare kommer det istället att uppfattas som opartiskt. Krig och politik säljs som vilken produkt som helst.

Politiska organisationer och företag bygger idag upp sin kommunikation på samma sätt. Båda anlitar samma typ av lobby- och pr-folk vare sig det handlar om att sälja dagligvaror eller krig mot länder långt bort i en annan del av världen. Det som ska säljas måste få acceptans av tillräckligt många för att projektet ska bli möjligt. Slaget om medborgarnas tankar är därför lika väsentligt som de militära slagen. Men det skulle dröja till i mitten på 1990-talet innan ordet kommunikation fick sitt genombrott och pr och lobbying tog marknadsandelar från reklambranschen. Den grundläggande tanken med pr är att tala direkt till folket genom vanlig journalistik, tidningar och tv, inte via reklampelare.

Om slaget om våra tankar står i media blir följaktligen makten över media nyckeln till framtiden. Positioneringen bland maktkonstellationer för do-minans över nya och gamla media pågår följaktligen för fullt.

Kartellerna styr

I maj 2002 presenterade regeringen Tony Blair ett förslag om avreglering av den brittiska medieindustrin. Det gällde även tv- och radiostationerna. Det innebär att Rupert Murdochs medieimperium News International, som redan ägde 23 procent av den brittiska tidningsmarknaden, stärkte sin dominans över västvärldens medieproduktion när lagen trädde i kraft 2003. När Tony Blair valda att stödja en linje för medieutvecklingen som var i Rupert Murdochs smak, gav Rupert Murdoch, från att tidigare varit anhängare till Margaret Thatcher, i gengäld mediestöd till New Labours valkampanjer. Med liknande politiska drag tar den nya tidens kommunikation form. Makt och media smälter ihop. Politik, media och näringsliv i samma båt ger ett kraftfullt inflytande över våra tankar. News Corporation äger 80 dagliga tidningar och 11 magasin, Times, 20th Century Fox, Fox News, New York Post, HarperCollins,20 procent av Reuters. Murdoch äger bland annat The Sun, Daily Telegraphoch The Times. News Corporation kontrollerar vidare Fox Entertainment Group,Inc., som i sin tur äger FOX Broadcasting Company och Fox News Channel. Nyhetskanalen Fox News Channel är idag större än CNN. News Corp är den näst största leverantören av betal-tv i USA. 2003 köpte Murdoch upp Hughes från GM och dess satellit-tv-bolag Direc TV. Och den senaste förstärkningen i mediesfären är Murdochs köp av The Wall Street Journal.

När George W Bush och Tony Blair formulerade historien om Iraks massförstörelsevapen kunde de vara tryggt förvissade om ett genomslag i media. Dessutom införde FCC, Federal Communications Commission, friare ägarregler för USA:s mediekarteller, vilket kom att innebära ytterligare ägarkoncentration. De närmare trettiåriga lagreglerna som förhindrat att ett tidningsföretag tillåtits att dominera även i etern eller att samma företag skulle få alltför stort inflytande på en enda ort har nu upphävts. Nu kan ett företag äga alla tryckta medier och dominera tv och radio. I USA kontrolleras massmedia av storägare som äger tidningar, radio, TV och filmindustri. En annan dominerande aktör är Hollinger Corporation som mest ägde över 400 dagliga tidningar och 300 veckotidningar världen över, innan Hollingers chef Conrad Black hamnade i klammeri med både bolagets styrelse och lagen. Det ledde till att Conrad Black sålde av sina tillgångar i bolaget till Barcley innan han befanns skyldig till ekonomiska oegentligheter och hamnade i fängelse. Kanadensiska Thomson Group äger 105 dagliga tidningar och 26 tidningar i USA. I och med att Thomson Group köpte nyhetsbyrån Reuters för 117 miljarder kronor bildades också världens största leverantör av nyheter och finansiell information. Några få grupper har nästan totalt monopol på nyheterna i USA och i den anglo-amerikanska världen, en tendens som finns även i Sverige. I praktiken är det två aktörer som dominerar media i Sverige: Bonnier och Schibsteds. Men i den så kallade »BSS«-kartellen finns även Stenbeck med på ett hörn. Tillvägagångssättet för de aktörer som arbetar med strategisk kommunikation gentemot media är i princip detsamma oavsett produkt. Efter en budskapsformulering upprättas en kommunikationsplan där målet för uppgiften beskrivs. Hur det ska formuleras och till vem, metoder, aktiviteter. Hur det ska kommuniceras och genom vilka så kallade kanaler. Ett förfaringssättet som är utmärkt. Fler borde fundera på vad som är viktigt att säga, och till vilka. Fler borde arbeta med budskapsformulering för att bli tydliga. Det demokratiska problemet uppstår när det som kommuniceras inte är sant eller är svårt att kontrollera. Om hårschampot inte håller vad det lovar köper man det inte nästa gång. Men när den samlade brittiska och amerikanska pr-kraften med medias hjälp i kampanjformat får en hel värld att tro att Saddam Hussein innehar massförstörelsevapen, är det, förutom att våra media hjälpt till att förmedla en lögn, i princip omöjligt för den vanliga medborgaren att kontrollera.

Den som sattes att kontrollera uppgifterna om massförstörelsevapen, svensken Hans Blix, hade inte på långt när samma pr kraft och fick heller inte samma genomslag i media. Trots att det var han som talade sanning. Den tredje statsmaktens granskande roll reducerades till att vara mottagare av kommunikéer, pressreleaser och redigerade filmklipp. Slutsatsen är att stormakternas kommunikationsstrategi uppnådde sitt mål just på grund av att den inte var sann, med närmare en miljon döda irakier som en direkt följd. Och gamla uttrycket att »krigets första offer är sanningen« blev en övertydlig illustration i sammanhanget. Märk väl att USA inte någon gång behövt uppge något verkligt skäl till varför de egentligen ville ockupera Irak. Det är detta som professorn och lingvisten Noam Chomsky beskriver som att »skapa samtycke«. Den gamla ryska metoden framstår som oerhört enfaldig där man med hot och Kalasjnikovs försökte tvinga medborgarna till lydnad. När oliktänkande sköts eller sattes på sinnes-sjukhus skapade det naturligtvis allt annat än samtycke.

Ibland byts dock budskapen tvärt, till det direkt motsatta. När Usama bin Ladin var viktig i kampen mot Sovjet var pr-bilden om Bin Ladin positiv Och när Saddam Hussein behövdes i kraftmätningen mot Iran var mediebilderna som kablades ut en leende Dick Cheney som skakar hand med USA:s vän Saddam Hussein i Bagdad. För att sedan bli till det motsatta.

Verktygen för att uppbåda ett tryck och »skapa samtycke« i viktiga frågor är många och varierar, och media är dess arena.

– Stackars amerikaner, säger plötsligt chauffören Hamzeh, utan någon som helst ironi, bara som ett faktum. 

Vi är på väg i bil tillbaka till Beirut efter att ha varit i södra delarna av Libanon och bevittnat följderna av de israeliska bombningarna.

– Vad menar du? frågar jag.

– Dom har ju bara CNN, vi däremot tittar på allt, säger Hamzeh. Vi tittar på CNN, BBC, Fox News, Sky News, Al Jazeera, Israelisk tv,och så vidare, vi tar in all information det är ju krig. Men amerikanarna ser bara CNN. Amerikanarna ser Fox News också. Ur amerikanskt perspektiv be-traktas CNN nästan som en vänsterkanal i sammanhanget. Fox News är idag kanal en öppet politisk kampanjkanal.

– Under Gulfkriget 1991 besökte jag det internationella tv-huset på M street i Washington. Jag frågade en medarbetare varför det stod en soffa framför monitorerna i redigeringsrummet. Medarbetaren berättade att alla tv-stationer fick in samma bilder dygnet runt från CNN:s kamera i Irak. Vi ligger och tittar på bilderna och redigerar materialet och låtsas att det är vårt eget material, sa medarbetaren. Hela världen fick sin information om det amerikanska kriget från en enda amerikansk källa medan alla ville tro att varje tv-station gjorde sitt reportage och sin analys. Frågan är om någon diktatur i världen har lyckats med detta mästarstycke i likriktning. Eftersom det den enskilda journalisten rapporterar kan vara avgörande för hur opinionen ställer sig, blir också enskilda journalister approcherade av olika parter.

Ansträngningarna att aktivt försöka påverka journalister och media har både ett kommersiellt och politiskt ursprung. En drivkraft är erfarenheterna från Vietnamkriget. Den amerikanska inställningen till media under Vietnamkriget var mycket öppen. Journalister och fotografer rörde sig fritt bland de amerikanska styrkorna, hängde med helikoptrar dit det passade, och fick en öppen insyn i de amerikanska aktiviteterna. Eftersom ockupationen innebar övervåld, massakrer och egna soldater som heroinpåtända utförde handlingar av mindre hedrande slag var det inte alltid Vita Huset fick den heroiska hjältebild från media som de önskade. Resultatet blev att den negativa mediebilden bidrog till att den inhemska opinionen svängde, och den internationella opinionen med den. Därmed bidrog det hela till en förödmjukande förlust i kriget. Behovet att styra media uppstod. Ett tidigt försök att aktivt styra media blev Storbritanniens krig på Falklandsöarna då brittiska regeringen valde ut journalister som utan tvekan skulle motsvara förtroendet och skriva patriotiskt på ett sätt som regering och krigsmakt skulle finna tillfredsställande. USA anpassade landstigningen i Somalia i december 1992 till prime time, bästa sändningstid i USA, och under Irakkriget »bäddade« man in journalisterna och begränsade därmed deras sikt och kontaktytor. Den inbäddade journalisten står under militärt beskydd, men också under kontroll. Kritiken mot inbäddning är att journalisten blir en del av kompaniet som han eller hon följer med och att man kan skaffa sig personliga lojaliteter.

Ordvalen spelar naturligtvis en viktig roll. Orden skapar de bilder som formar våra uppfattningar.

Några vanliga ord förfalskningar för att etablera felaktiga bilder är exempelvis att använda ordet närvaro istället för ockupation, frihetskämpe istället för ockupant, terrorist istället för frihetskämpe och så vidare. En liten debatt blossade upp när vissa tidningar kallade de av Israel dödade civila palestinierna för »terrorister« och dödade israeliska soldater för det civila ordet »israeler«. Hur vanliga palestinier än betedde sig var de terrorister, döda som levande. Några andra ord förfalskningar som Israel lanserat för att ge oss skenbilder är:

Skyddsstängsel = betongmur.

Den cirka åtta mil långa och nio meter höga muren av betong kallas inte mur i våra media. Idag är det bara ICJ, International Court of Justice (Internationella domstolen i Haag) som slagit fast att betongmuren är en en mur. När Israel lanserade sin pr-kampanj sattes det positiva ordet »skydd«framför stängsel istället för mur, för att få oss att tro att det handlar om att skydda. En internationell kompromiss blev att kalla muren för»säkerhetsbarriär«. Även det ordet med ett positivt prefix, »säkerhets«för att ge bilden av något bra. Ordet mur associerar till mer negativa Berlinmur, fängelsemur som ger mer obehagliga bilder. Israels slåss därför stenhårt för sin budskapsformulering i media, och har haft stor framgång. De flesta människor tror följaktligen fortfarande att muren har med skydd och säkerhet att göra och inte med erövring av landområden och förflyttning av gränsen.

Fredsinitiativ = stärkt ockupation

Israel önskade att stärka och utvidga de olagliga bosättningarna på Västbanken. Men på grund av en ansträngd ekonomi och en inhemsk opinion mot allt ekonomiskt stöd till bosättarna i form av skattelättnader och fördelaktiga lån beslutade den israeliska regeringen att 7 000 bosättare och dess bosättningar på Gaza skulle upphöra, och därmed frigöra resurser. Skulle Israel säga som det var, att en omfördelning för att stärka och utvidga de illegala bosättningarna på Västbanken var den egentliga avsikten, kunde man inte räkna med något internationellt stöd. Men genidraget att istället kalla planen för fredsinitiativ, fick media att jubla. Äntligen! Nu hänger det på palestinierna, blev ett vanligt budskap i media. Bara det att jag fick sitta i några morgonsoffor i tv och diskutera detta »fredsinitiativ« visade hur lyckad den israeliska budskapsformuleringen var. Medan 7 000 bosättare lämnade Gaza glömde media helt att 400 000 illegala bosättarna på stulen palestinsk mark på Västbanken tryggt planerade framtiden utan att bli störda. Det enda ställe som jag känner till där hela frågan diskuterades seriöst var i den israeliska tidningen Haaretz. Där intervjuades både premiärminister Ariel Sharon och den tidigare premiärministern Ehud Barak. Där framgick det tydligt att det handlade om andra syften än »fredsinitiativ«. En diskussion som var helt frånvarande i svenska media. Den israeliska tidningen Haaretz har förklarat konflikten på ett tydligare sätt än svenska media har gjort. I en mängd mycket tydliga artiklar diskuteras de mest känsliga frågorna på ett rakt och uppriktigtsätt. Haaretz är befriad från den ängslighet som ligger som våt filt översvenska media. Det handlar inte om rätt eller fel, utan om öppenhet att diskutera även känsliga saker. Som när tidningen låter historieprofessorn Benny Morris berätta om nya dokument som bevisar att det var den sionistiska ledningen som gav order om att fördriva araberna 1948. Inte som Israel alltid hävdat, att det var araberna själva. Amira Hass, en av Haaretz tydliga röster, och första Anna Lindh-stipendiaten, visar ett exempel på just ordvalen vikt. Hon beskriver följande ordväxling med en israelisk soldat:

Vuxen = barn

Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.

Amira Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet av en ren tillfällighet?

Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som blivit träffade i huvudet, så är det krypskyttar som skjutit.

Amira Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?

Soldaten: Din definition skiljer sig från min.

Amira Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?

Soldaten: Precis.

Förort = olaglig bosättning

Vid FN:s delningsplan 1948 delades Palestina i tre delar. 57 procent blev Israel, 43 procent blev Palestina. Jerusalem blev en tredje del underinternationell överhöghet, kallad Corpus Separatum. Israel har dock undan för undan ockuperat och byggt bosättningar på Jerusalems områden. De stora bosättningarna som vuxit fram i detta »utvidgade Jerusalem« sedan juni 1967 har visserligen karaktären av förorter. Men närsvenska medier kallar dessa illegala bosättningar för förort, är det ännu en seger för israelisk budskapsformulering. För att inte tala om när nyhetsprogrammen på tv felaktigt kallar Jerusalem för Israels huvudstad.

Gummikula = stålkula

Under alla år har ett av den israeliska arméns vanligaste vapen kallats för gummikula. Vi får bilden av en human krigsmakt. Gummi är mjukt och därför nästan snällt. Den korrekta beskrivningen av denna PCB/Plastic Cover Bullet, är att den består av 17 mm stål och 1 mm plast och har dödat många.

Terrorist = civil arab

Får man omvärlden att tro att Saddam Hussein kan aktivera sina massförstörelsevapen inom femton minuter och hota omvärlden är det få som motsätter sig att USA startar krig och tar kontrollen över Iraks oljekällor. När det bevisades att Georg W Bush och Tony Blair fört världen bakom ljuset ed påhittade massförstörelsevapen ändrade de flexiblet budskapet, till att kallas att man demokratibygga. Orden är viktiga. Det har visat sig att politiker, näringslivet och den religiösa maktapparatens ambition att styra media nu också manipulerarorden i våra nya media. Senaste när spårprogram kunde avslöja att FBI ,CIA, Vatikanen, Brittiska Labourpartiet och stora företag systematiskt har tagit sig in och ändrat i det digitala uppslagsverket Wikipedia.

I Jordanien, som trots tortyr, beskrivs som ett demokratiskt land av bland annat Migrationsverket i Sverige, finns privata tidningar. När jag besöker redaktionerna i Amman är det dock ingen som hävdar att det är pressfrihet i landet.

– Vi kallar oss för semifria, säger en av redaktörerna. Tidningarna är förvisso privatägda men vi har lärt oss var gränserna går. Överskrider vi gränsen slår censuren till.

När min egen bok Inshallah skulle introduceras i arabisk översättning i Jordanien fastnade den en vecka hos säkerhetstjänsten för granskning innan den godkändes. Ställer man den arabiska pressfriheten i förhållande till vår pressfrihet är den naturligtvis ett skämt. Ett sorglustigt exempel från Arafats tid var när Arafat fick träffa den grekisk-ortodoxa patriarken. Arafat var mycket stolt och tog det som ett viktigt erkännande och en medieframgång. Då ska man veta att den grekisk-ortodoxa kyrkan anses vara den första och åtnjuter därför särskilt högt anseende bland alla de övriga kristna kyrkorna. Den närvarande palestinska journalisten gjorde en helsida på Arafats möte med patriarken. Men Arafats besvikelse visste inga gränser när det visade sig att artikeln inte var på första sidan utan på en helsida inne i tidningen, och den stackars palestinska journalisten fick skaka galler för sin tanklöshet några dagar. Med mottot »åsikter och andra åsikter« har den arabiska tv-kanalen Al Jazeeraa lyckats hålla den journalistiska fanan förvånansvärt högt. Al Jazeera som betyder ö, syftar inte bara till den lilla halvön Emiratet Qatar där huvudredaktionen ligger, utan också på ambitionen att varad det fria ordets ö i ett hav av censur. Kanalen finansieras av Qatars Emir sheik Hamad bin Khalifa al-Thani som till en början erbjöd redaktionen ett femårigt stöd på 150miljoner dollar för att sända nyheter 24 timmar om dygnet. Al Jazeera upplåter studiodiskussioner till regimkritiker och regimföreträdare, islamister och sekulära, anhängare och motståndare till USA. Al Jazeera stod för en åsikternas kulturrevolution i denna del av världen. Anledningen till att Al-jazeera kunde upprätthålla sin integritet beror på att finansiären Sheik Hamad bin Khalifa al-Thani var i behov av folklig support efter att ha avsatt sin egen far i en oblodig kupp och utlovat demokratiska reformer i Qatar. Den glans Al Jazeera fått för sin oberoende journalistik är goodwill för hela emiratet. Men påtryckningarna utifrån att stänga ner stationen är många och starka från både USA och arabvärlden. Ibland har motåtgärderna varit drastiska. Algeriet stängde av strömmen i flera storstäder när Al-jazeera skulle sända en icke passande dokumentär. Saudiarabien förbjöd caféägare att visa satellit-tv efter ett inslag av Al Jazeera. Marocko, Libyen, Jordanien, den palestinska myndigheten har gjort liknande försök att stoppa kanalen. USA försökte på diplomatisk väg stoppa kanalen men fann för gott att ödelägga Al Jazeeras kontor i Kabul och Bagdad med flygplansmissiler. Vid det tillfället dödades utrikeskorrespondenten Tariq Ayoub. Al Jazeera erhöll 2003 års yttrandefrihetspris från Index of Censorship för sin fria, oberoende och balanserade rapportering som den mest populära kanalen i en region där de flesta kanaler är hårt styrda av staten.

Frågan är varför vi inte lyckats redogöra för konflikten mellan Israel och Palestina så att gemene man förstår. Konflikten är oerhört omskriven men inte beskriven. Varför anser nästan alla människor fortfarande att den är komplicerad och obegriplig? Varför har inte media efter sextio års rapportering lyckats förklara den så kallade Mellanöstern-konflikten. Och varför är skillnaden fortfarande så stor mellan medieverkligheten och den verkliga verkligheten på de ockuperade områdena? Få läsare av svenska media har den bild som FN:s rapportör John Dugard har när han undersökte verkligheten på plats. Hans slutsats är att det är en »institutionaliserad förnedring av palestinier« som pågår. Eller den bild som den israeliska människorättorganisationen B´Tse-lem för fram om sin egen regering; »Vår regim är den enda i sittslag i världen som har två separata lagsystem på samma territorium med diskriminering baserat på etnicitet«. Det journalistiska problemet att beskriva Israels ockupation och dess konsekvenser begripligt, borde bli föremål för en doktorsavhandling. Personligen tycker jag dock att utvecklingen sakta går åt rätt håll. Vi blir tydligare och tydligare i media. Ställer man det i perspektiv till hur det var tidigare ser man skillnaden. På 1980-talet kunde man bli anmäld till granskningsnämnden om man skrev ordet Palestina eller palestinier. Det finns en rad problem för svenska media att gestalta den verklighet som ska beskrivas för läsare och tittare? Mitt favoritcitat här i världen apropå kommunikation är från programmet Filosofiska timmen i radions P1. Ämnet som skulle avhandlas var »Hur kan man veta att någon fattat vad man menar?« När programledaren ger panelen frågan, får han svaret »det beror på vad du menar?« Vilket visar att berättandet inte är enkelt och både kräver tydlighet och pedagogik. När jag höll en föreläsning för DN:s redigerare, bildredaktörer och fotografer fick jag veta att dåvarande chefredaktör Christina Jutterströms policy var att »ingen läsare ska sätta morgonkaffet i halsen när de läser vår tidning«. Även om verkligenheten var så obehaglig att detta skulle kunna bli fallet, så skulle det inte visas upp i tidningen. Redan på första sidan anpassades verkligheten till morgonkaffet. Och verklighetsanpassning finns det många exempel på. I radions P1 fören tid sedan samtalade ett antal namnkunniga svenska korrespondenter i USA. Dessa av Sveriges Radio anställa »korrar« menade att de visste precis vad de kunde föreslå för reportage för att få ett ja, och vilka förslag på reportageämnen och platser i USA som skulle få ett nej. Korrespondenterna menade att ledningen i Stockholm hade en bestämd bild av vilket USA som skulle beskrivas och vad som inte skulle beskrivas. Det finns med andra ord en rad problem för den ambitiösa journalisten som har som mål att gestalta verkligheten: Ledningens/ägarnas policy Eftersom det handlar om journalistik ska detta spela väldigt liten roll. Men det gör det inte. Tidningens politiska lojalitet avspeglar sig tydligt. Formatet Det dagliga korta formatet i såväl tv, radio som dagstidningar begränsar verklighetsbeskrivningen. Konfliktbeskrivningen avgränsas till den vanliga nyhetsdramatiken: explosioner, mord och elände. En tunn skiva av verkligheten serveras, en metod som efter sextio år inte förklarat konflikten. Tolkningsföreträde Den som har mediekraften beskriver verkligheten. Censur och kontroll Att rapportera från en konflikthärd innebär att man mot sin vilja är kringgärdad av ett regelverk, vilket begränsar möjligheten till allsidigt informationsinsamlande. Detta går ibland att bryta mot, men få tar den risken eftersom konsekvensen kan bli att man utvisas från landet.

Den världsberömda brittiska reportern Robert Fisk menade i tv-programmet Mediemagasinet att journalister som bara vill göra sitt jobb och leva i lugn och ro med sin familj inte alltid orkar med den press och de hot de utsätts för från olika parter i konflikter. För att slippa hot, hängas ut i media, mailbombningar och nattliga samtal tenderar många att »balansera« sina rapporter på ett sätt så man hamnar innanför säkerhetsmarginalerna och slipper obehagligheter. Det finns idag svenska journalister som har slutat skriva om Israel och Palestinakonflikten efter att blivit offentligt uthängda och kritiserade. Oron och dess följeslagare, självcensuren, kan bli avgörande för vad som går i tryck. Den enskilde journalistens val är en av nycklarna i hela rapporteringen. Vad ska komma till allmänhetens kännedom och vad ska inte komma till allmänhetens kännedom. Valen är många. Ett exempel i den genren är det klassiska exemplet »anyone here been raped and speaks English«. En brittisk reporter under konflikten när Kongo blir Zaire tar sig ut till flygplatsen där tusentals flyktingar samlats. Denna ståtliga tweedklädda britt med tv-fotograf i släptåg stannar upp då och då och ropar ut till flyktingmassorna: »anyone here been raped and speaks English«.

Förra året dödades fler än 80 journalister och 30 mediemedarbetare. Aldrig tidigare har så många journalister mist livet i samband med yrkesutövningen. Respekten för journalister har sjunkit. I krigsområden är frågan om journalistens säkerhet nummer ett och en hämmandefaktor för journalistiken och insamlande av information. Journalister mördas just därför att de är journalister. Serbiska styrkor låg på kullarna runt Sarajevo och pricksköt ett stort antal journalister. Journalistmord praktiseras idag i och av många länder som USA, Irak, Ryssland, Pakistan, Afghanistan, Colombia, Filippinerna, Somalia, Israel och Etiopien med flera. Irak är just nu utan konkurrens den farligaste platsen att verka som journalist. Från 2003 till idag har 149 journalister och ett stort antal av deras assistenter dödats.

Nyttig idiot

Alla sidor i en konflikt vill övertyga journalisten om sin sanning. Vilket inte alltid går att kontrollera. Ibland lyckas någon part få journalisten på gaffeln och få sin sida av saken exponerad på önskvärt sättsamtidigt som journalisten lever i god tro.50 – 50 balans. Alla journalister vill uppfattas som balanserade. Problemet uppstår när en journalist ska rapportera från en konflikt som inte är balanserad. Till exempel den extremt obalanserade konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har fler än en gång suttit med journalister i Jerusalem från olika media och diskuterat formuleringar för att bli trovärdiga hemma i Sverige. Att bara rapportera det vi såg skulle många gånger anses överdrivet och journalisterna skulle anklagas för att vara obalanserade solidaritetsnissar. Eftersom verkligheten på plats är värre än vad de flesta kan föreställa sig blir det ett problem. Med en 50-50 journalistik förenklas det hela.

Avspärrningar Journalistik bygger på öppet insamlande av nödvändig information. Ett effektivt sätt att förhindra journalister att se ockupationens vardag är att hindra journalisterna ta del av vissa delar av verkligheten. Det görs regelmässigt av den israeliska armén på Västbanken och Gaza. När som helst kan en ockupationssoldat ta upp ett papper på hebreiska och säga att området är stängt, eller militärt område eller någonting annat. Överträdelse leder till arrestering. Det fanns till exempel ingen journalist som kunde berätta vad som hände i flyktinglägret i Jenin under de veckor armén höll lägret förseglat och sprängde husen med ett femtiotal döda palestinier som följd.

Följden av demoniseringen är att många upplever en rädsla för araber i allmänhet och muslimer i synnerhet. En rasistisk utveckling som inte har med den demokratisyn vi säger oss ha i Sverige att göra. Den enda möjliga utgångspunkten för journalistik i dessa konflikter är våra internationella lagar och överenskommelser. Någonting annat har vi inte att hålla oss i. För den som exempelvis bevakar Israels ockupation av Palestina finns utmärkta verktyg genom vilket man kan tolka skeendet. Utgångspunkten måste vara att titta på konflikten i ljuset av FN-stadgan, 4:e Genèvekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, FN-resolutioner, Barnkonventionen, Internationella Domstolen i Haag. Om media börjar fokusera på, och ta ställning för, det internationella regelverket och våra gemensamma lagar, och inte för någon part, kan media få en roll som gör världen bättre.

Publicerad i boken SALAM – om Islam krig och fred 2007

 
Donald Boströmjournalism