Gästfrihetens kaffe
Text Donald Boström
Jag minns när jag efter några timmars bilresa från Beirut anlände till Syriens huvudstad Damaskus. Jag klev in på ett av stadens vackra utomhuskaféer och såg förmodligen lite vilsen ut, för genast stod där en man och erbjöd mig en kopp kaffe.
Mina västerländska fördomar sa mig att mannen inom några minuter skulle kräva något i utbyte av den västerlänning han just köpt en kopp kaffe. Men så fort jag blivit serverad i den lilla porslinskoppen utan öra, ur den vackra handsmidda kannan, log mannen och önskade mig en trevlig kväll. Och så gick han sin väg.
Kvar låg endast den varma kardemummadoften blandad med doften av nymalt kaffe. Belåten men lite skamsen slog jag mig ner för att dricka mitt gratiskaffe.
Strax stod där en ny man vid mitt bord. Ursäkta mig, sa mannen, men jag ser att min herre dricker kaffe utan vattenpipa. Låt mig genast skaffa er en vattenpipa. Jag såg mig omkring och visst, nästan varenda gäst satt vid borden och puffade på sin vattenpipa. I Jeriko på Västbanken hade jag sett de palestinska kaféerna erbjuda endast två saker. En fylld kopp kaffe och en stoppad vattenpipa. Mina fördomar sa mig återigen att denna man kommer snart att kräva något i gengäld. Om inte annat skulle jag med mitt västerländska synsätt stå i någon sorts tacksamhetsskuld till en okänd man. Mannen anlände med vattenpipan, kolen glödde ovanpå tobaken och det var bara att börja röka. När han såg att det hela fungerade önskade även han mig en trevlig kväll och gick vidare.
Det dröjde dock inte länge förrän en tredje man stod vid mitt bord. Jag hoppas att kaffet och vattenpipan smakar bra inledda han, men ni har ingen tidning. Det finns i get bättre än att läsa tidningen under tiden du dricker ditt kaffe och röker din vattenpipa. Ta min tidning, sa mannen och stack den i min hand och gick sin väg.
Det var en vacker kväll, stjärnklart och varmt jag satt lite omtumlad vid bordet med mitt kaffe, min vattenpipa och min tidning. Vad mer kunde man begära?
Publicerad i boken, Mat för Gudar, 2003