Varför gör de inte som vi vill?

 om Dawitt Isaak, Eritrea – och ett svenskt fiasko

Publicerad i Aftonbladet 22 december 2005

 

Av Donald Boström

Efter fyra år i fängelse ­utan kontakt med familj och vänner släpps plötsligt den svensk-eritreanske journalisten Dawitt Isaak. Tror vi. Utan förvarning och utan att någon ­informerats: inte hans familj, inte den svenska regeringen, inte ens den i ­Eritrea närvarande svenska ambassadören. I detta glädjens ögonblick ställer ingen de enkla frågorna, varför det ­exempelvis inte fanns någon uppgift från officiellt eritreansk håll om att Dawitt Isaak släppts fri.

Under ett par dagar visar tv-kanaler och tidningar en glad familj i Göteborg som skålar med vänner. Den version alla vill höra får rulla på.

Samtidigt blir ambassadören Bengt Sparre Sveriges nya hjälte. ”Mannen som aldrig misslyckas” låter förstå hur hans fotarbete på osedvanligt kort tid gett resultat. Men inte ens han, Sveriges förlängda arm i Eritrea, kollar storyn.

Eritreas informationsminister Ali Abdu säger per ­telefon att han till sin förvåning via ­internet blev varse att Dawitt Isaak släppts fri. Abdu är ­efter det mycket tydlig i svensk tv och ber ambassadören sluta sprida rykten som han ”plockat upp från gatan”. Enligt ­Abdu var Dawitt Isaak aldrig frisläppt, han hade bara fått två dagars permission för att uppsöka sjukhus för hjärtbesvär och för att besöka sin syster.

Men Bengt Sparre fortsätter att låtsas som om han har ­läget under kontroll. ”Enligt ­mina källor är han frisläppt”, säger han.

I dag kvarstår frågan: Vad hände – egentligen?

Att Sparre dragit en ­rövare är helt klart, men varför? Fanns det en plan? Försökte Sparre sätta medietryck på Eritrea ­genom att låta Sverige jubla över att Dawitt fick gå till doktorn, och därmed göra det svårt för eritreanerna att sy in honom igen? För inte kan UD:s ambassadör vara så amatörmässig att han bara trodde på vad någon sa till honom, utan att få det ­bekräftat av eritreanska myndigheter?

Sparre själv är nu förbrukad i det här sammanhanget. Och oavsett det måste Sverige radikalt ändra handlingsplan i frågan.

Den svenska handlingsplanen har vilat på tre felbedömningar.

För det första har Sveriges fokus varit Dawitt Isaak i stället för huvudfrågan som skapat Dawitt Isaak-situationen: den etiopiska ockupationen av eritreanska områden och den överhängande risken för ett storkrig.

Det andra misstaget är ­antagandet att påtryckningar av olika slag har effekt i Eritrea, det tredje att tro att bistånd är ett användbart verktyg i diskussion eller förhandlingar.

Ett argument har varit att släppa Dawitt Isaak fri av humanitära skäl.

Det skälet väger lätt i ett land där det efter det förra etiopiska anfallet stupade mer än 100 000 människor på bägge sidor. En miljon eritreaner drevs på flykt och fler än 30 000 bostadshus förstördes enligt UNHCR.

Många hot och påtryckningar har formulerats mot Eritrea under årens lopp. Sovjetimperiet fällde under många år tonvis med bomber för att få ­eritreanerna att ge vika, det tjugo gånger större Etiopien har i anfall efter anfall försökt få ­eritreanerna att ge upp sin självständighet, USA, Tyskland, Sverige med flera har ­hotat med att dra in bistånd om Eritrea inte lyder. Till och med legosoldater från Jemen och ­israeliska rådgivare har satts in. Alla har det gemensamt att ­påtryckningarna aldrig haft ­avsedd effekt. Efter mer än ­fyrtio år i strid mot den ena stormaktsstödda etiopiska ­militärdiktaturen efter den andra, är eritreanerna immuna mot hot, påtryckningar och minskat bistånd.

Och en svensk biståndspolitik som går ut på att Eritrea får bistånd om Dawitt Isaak släpps tolkas av eritreanerna som klassiskt kolonialförtryck. ­Neger får godis om han lyder vit man.

Den vite mannens villkor har upphört att fungera i Eritrea, glöm lobbying, påtryckningar, namedropping, belöningar och dolda agendor. Den som inte har inställningen att relationen är jämställd och vill hjälpa Eritrea på Eritreas villkor göre sig icke besvär är den eritreanska inställningen.

Nyckeln till Dawitt Isaaks frislä ppande ligger i gränsfrågan och den etiopiska ockupationen av eritreanska områden.

Det hjälpte inte att FN:s gränskommission ritade ut den nya gränsen och gav Eritrea rätt i april 2002. Det hjälpte inte heller att Etiopien skrivit på ett slutligt och bindande avtal att godkänna gränskommissionens beslut. Etiopien fortsätter ockupationen och bygger bosättningar och världen fortsätter att vara tyst. Precis som 1952 när den amerikanske utrikesministern Dulles fick FN att federera Eritrea med Etiopien och Eritrea förvägrades att yttra sig. Precis som när Haile ­Selassie tröttnade på att leka federation och 1961 rullade in med tanks och upplöste det ­eritreanska parlamentet var omvärlden tyst.

I det avtal som både Etiopien och Eritrea skrivit under i Alger 13 december 2000 stadgar artikel 14 att den part som bryter detta slutliga och bindande avtal ska bestraffas enligt kapitel 7 i FN-stadgan.

Etiopien bröt omedelbart avtalet efter det att gränskommissionen fastställt gränsen och fortsatte ockupationen – och belönades med ökat bistånd från Sverige. För Eritrea, som utsattes för avtalsbrott och ockupation, minskade biståndet.

Följaktligen är Eri-treas slutsats att Sverige aktivt stött den etiopiska krigspolitiken.

Ingen bra utgångspunkt när Sverige i dag vill ställa krav.

Omvärldens passivitet gör livet allt svårare för landets 3,5 miljoner invånare. Etiopien, nästan tio gånger större till ytan och med tjugo gånger större befolkning än Eritrea, tvingar Eritrea, ett av världens fattigaste länder, att binda upp en stor del av sin befolkning och ekonomi vid fronterna för att stå emot de förväntade etiopiska anfallen. Just denna väntan på krig är den tyngsta bördan för eritreanerna, hög som låg. Det leder till sämre ekonomi och varubrist, det skapar missnöje och bromsar demokratiseringsprocessen.

Jag frågade ett antal diplomater, FN-rådgivare och andra som verkar i Eri-trea varför Eri-trea som har rätt inte får rätt. Varför ser världssamfundet inte till att få slut på Etiopiens aggression? Svaren var samstämmiga:

Det finns inga värden att försvara i Eritrea.

Etiopien utsågs till USA:s ankarland i Östafrika 2002, likt Israel i Mellanöstern.

Eritrea har anklagat FN-styrkorna för sexuellt utnyttjande av unga flickor i landet, har kastat ut biståndsorganisationer, bett sändebud åka hem etcetera. Det finns många grupper som har ett horn i sidan till Eritrea.

Gammal lojalitet och den etiopiska kejsarens dragningskraft finns starkt närvarande. Gammal vänskap och lojalitet. Etiopien är Sveriges första biståndsland.

Det uppblossande gränskriget 1998 ledde fram till den första splittringen i Eritrea på många år. En grupp på 15 personer ur centralkommittén hade en annan syn på kriget mot Etiopien, att kriget borde undvikas till varje pris. Ur detta växte en opposition som kom att innefatta fler frågor och fler personer. Eritreas regering hade ­bara ett par år in-

nan skrivit de nya presslagar som för första gången gav eritreaner rätt att starta fria och oberoende tidningar. En av dem, Zetit, kom Dawitt Isaak att bli delägare i.

Men några dagar efter attacken mot World Trade Center i september 2001 stängdes tidningarna i Eritrea och ett sjuttiotal personer fängslades. Knappt tio av dem var journalister, bland dem Dawitt Isaak.

Den politiskt ansvarige i det styrande partiet i Eritrea, Yemane Gebreab, menar att gruppen avsåg att störta regeringen och hade gjort upp med Etiopien att avlägsna presidenten – i utbyte mot att Etiopien skulle ställa in kriget. Informationsministern Ali Abdu säger att Dawitt är misstänkt för att ha deltagit i ”femtongruppens” försök att störta regeringen.

Problemet är att det aldrig har blivit någon rättegång där detta kan bevisas eller motbevisas. Eritrea upprepar samma övergrepp som USA i Guantánamo och Israel med långvariga fängslanden av palestinier utan rättegångar. Det visar dock att allt i Eritrea, inklusive Dawitt Isaak–affären, utgår från konflikten med Etiopien och det krig man befarar ska komma.

För att komma framåt bör den nya handlingsplanen innehålla följande:

1. Sätt gränskonflikten överst på agendan med svensk aktiv uppslutning bakom FN:s gränskommissions beslut.

2. Likvärdig behandling av Etiopien och Eritrea tills gränsfrågan är löst.

3. Skicka en svensk delegation på hög nivå, ledd av en minister, till Eritrea.

Nyckeln till långsiktig fred och Dawitt Isaaks frisläppande finns. Sverige har den i sin hand.