Hatet ökar mot flyktingar i Libanon

Text Donald Boström

I Libanon lever nu ungefär två och en halv miljon syriska och palestinska flyktingar på ett område lika stort som Skåne. I början togs de emot med stor gästfrihet men nu börjar solidariteten spricka.

Kriget i Syrien och den påföljande flyktingkrisen sätter Libanons framtid på spel. Efter fem år med två miljoner flyktingar sammanfaller nu historiska, politiska, ekonomiska och sociala motsättningar på ett sätt som får en del bedömare att tala om att Libanon är på randen att implodera.

Libanon, som är lika stort som Skåne, beräknas i dag ha närmare två och en halv miljoner palestinska och syriska flyktingar i något av de nära två tusen flyktingläger som upprättats i landet. Drygt en miljon flyktingar från Syrien har registrerats sedan 2011. Sedan Libanon stängde gränsen för syrier fortsätter strömmen av flyktingar in i landet över bergen utan att registreras.

Manal Hammod och Tarek Shehab med sina söner Malik Shehab och Mohammad Ali.

– Vi trodde att det handlade om en temporär konflikt som snart skulle vara över, men efter fem år och två miljoner flyktingar inser vi att krisen har blivit permanent. Vi talar nog för alla libaneser när vi säger att alla gränser har överskridits för länge sedan, säger den trettiofemåriga lärarinnan och tvåbarnsmamman Manal Hammod, och hennes man Tarek Shehab som bor i Beirut.

Manal Hammod och hennes man får medhåll av socialminister Rachid Derbas som tidigare  uttryckt att ”glaset inte rymmer en droppe till”. 

Ett splittrat land

Libanon är splittrat. Shiamuslimska Hizbollah har gått in med trupper på Basher al-Assads sida, medan enskilda oorganiserade jihadister från Libanon har gått in i Syrien och i många fall anslutit sig till någon av de två största och viktigaste grupperna mot Assads regim, IS och Al Nusra-Al Qaida. Betydande grupper från Libanon slåss med andra ord på var sin sida i det syriska inbördeskriget. Libanesiska Hizbollah är en nyckelaktör i det syriska kriget, men det ligger inte i deras intresse att konflikten sprider sig till Libanon. Det har föranlett en orolig Hizbollahledare, Hassan Nassralah, att ett flertal gånger gå ut i tv för att lugna situationen och vädja till befolkningen att inte skuldbelägga de syriska flyktingarna som är en direkt produkt av det krig de deltar i.

Inledningsvis flydde sunnifamiljer från Syrien till sunniområden i Libanon, men i takt med att antalet flyktingar ökade flyttade sunniflyktingar även in i shia och Hizbollahområden. Därefter flydde även shiamuslimer och alawiter från Syrien och slog sig ner i samma ekonomiskt utsatta områden. De togs emot med välvilja och hjälpsamhet och erbjöds gratis boende.

En provisorisk skola i det syriska flyktinglägret Ketermaya i Zahle Bekaadalen, Libanon.

– Alla ställde upp för dem i början, de kände sig välkomna, vi hjälpte till med läxor, visade var man handlar, skänkte sådant som de behövde. De fick vår sympati, men i takt med att de etablerade sig ökade problemen, och de psykologiska problem de tagit med sig från kriget sätter sina spår, säger Manal Hammod.

– Familjer och barn behöver absolut skydd från kriget, men nu har frågan blivit större än så. Nu anställs tre-fyra syrier till priset för en libanes, arbetsgivarna betalar ingen försäkring och ingen skatt, säger Tarek Shehab.

Irritation växte till hat

Woel Konj som arbetar för libanesiska Röda Korset ger en liknande bild av situationen.

– Vi befann oss redan i en mycket svår situation i Libanon efter inbördeskriget, kriget mellan Hizbollah och Israel och arbetslöshet. Men de första sex månaderna accepterade libaneserna allt och gav den hjälp som var möjlig till flyktingarna. Så småningom insåg libaneserna att krisen kommer bli långvarig och irritationen växte till hat bland befolkningen.

Lika positivt överraskande som libanesernas inledande gästfrihet med de flyende syrierna är, lika förbluffande är hur densamma har kunnat vändas till ett så starkt ord som hat. För det är det ordet som de flesta OmVärlden pratar med använder när de beskriver situationen. 

Dr Samer, programchef PRCS, Palestine Red Crescent Societysäger att sprickorna nu även slagits in mellan gamla palestinska flyktingar och de nya från Syrien. 

Röda Korset installerar latriner i  det syriska flyktinglägret Tassger.

– Läget är värre än någonsin. Förr fanns det lite jobb, nu finns inga. Istället för arbete kommer allt mer droger in i lägren. Från början fanns en förståelse mellan nya och gamla flyktingar, "de är flyktingar som oss". Men nackdelarna har nu tagit överhanden, priserna ökar, de nya får hjälp på de "gamla" flyktingarnas bekostnad. Spänningarna i lägren börjar nå nivåer som anses farliga.

Flyktingar utnyttjas

Sprickorna mellan de syriska flyktingarna och den libanesiska befolkningen vidgades när de ekonomiska intressena så småningom blev starkare än solidariteten. Flyktingarna började utnyttjas ekonomiskt och fick betala allt högre hyror för de markplättar eller rum de hyrde och erbjöds låga löner, ibland ingen lön alls.

När libanesiska arbetsgivare började anställa syrier för halva priset avskedades de fattiga libaneserna och motsättningarna mellan fattiga på båda sidor växte och främlingsfientligheten fick ett allt starkare fäste. Den stora volymen flyktingar i ett så litet land har börjat slå ut libaneser i arbetslöshet.

Flyktingar arbetar gratis på markägarens jordbruk, här i Saida, södra Libanon, för att få slå upp sitt tält på marken.

– Klyftan mellan fattiga och rika ökar som en effekt av den oproportionerliga mängden flyktingar i vårt lilla land. Nu måste andra länder öppna sina portar och ta sitt ansvar. Inte minst Saudiarabien och Qatar, fortsätter Tarek Shehab.

"Det går inte längre"

Under kriget mellan Hizbollah och Israel i Libanon 2006 öppnade syrierna sina hem för 200 000 libanesiska flyktingar under de tre månader som kriget varade. Nu är det inte mer än rätt att libaneserna öppnar sina hem för oss menar många syriska flyktingar.

– Det är sant, svarar Manal Hammod, och det gjorde vi också. Vi välkomnade dem, men de är två miljoner flyktningar som nu varit här i fem år i vårt lilla land. Det går inte längre, det vet alla. Hela den sociala situationen har förändrats, det har till och med blivit en tävling om jobben.

Manals yngste son Malek 8 år vill berätta;

– Jag hade en syrisk flyktingvän, han kom till mig ofta och vi lekte. Nu har de tvingats flytta vidare och jag blev ledsen när han försvann, säger Manal.

Under de senaste fyra åren har ett tiotal uppmärksammade terrordåd mot shiamuslimska områden förvärrat den redan infekterade situationen. Attacker som utförts av syriska flyktingar som rekryterats av någon av de jihadistiska sunnigrupperna, även om attentatsmännen ibland kunde antas vara både radikaliserade palestinier och libaneser.

– Det som händer när en syrisk flykting spränger sig själv i Beiruts södra förorter är att det libanesiska välkomnandet nu förbytts till ett uppblossande hat mellan grupperna, säger journalisten Kassem Hamadé som bor i Beirut. 

Främlingsfientligheten sprids

Det finns en uppfattning att flyktingarnas långvariga och utsatta situation har lett till att kriminaliteten ökat, till exempel nämns i debatten allt från snatterier och väskryckningar till några uppmärksammade rånmord.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Syriska tältläger har bränts och syriska daglönare som i grupper väntat på dagens arbete har attackerats och misshandlats. Den libanesiska regeringen har agerat med att stänga gränsen för syriska flyktingar och införa en mängd restriktioner. De som nu smugglas in i landet är papperslösa och rättslösa och har inte längre tillgång till sjukvård eller skolor. Tidigare kunde syrier åka fram och tillbaka över gränsen utan vare sig pass eller visum. Nu måste de söka visum, visa kvitto på betalt hotell för att få beviljat visum, och en syrier får bara ha sin bil 30 dagar om året i Libanon. 

Human Right Watch har listat drygt 45 kommuner i Libanon som tagit saken i egna händer och offentligt satt upp banderoller på gator och torg som annonserar förbud för syriska flyktingar att cykla, och att vistas utomhus efter klockan 19 på kvällarna. 

Andra borgmästare har dock tillsammans med libanesiska människorättsorganisationer startat protestkampanjer mot den ökande främlingsfientligheten i landet.

Det går heller inte att bortse från den syriska diktaturens förtryck av Libanon och dess befolkning under 29 år i det syriska formellt kallade förvaltarskapet av Libanon, 1976-2005. Det libanesiska medvetandet har inte glömt den tiden även om det var den syriska armén och regimen, och inte det syriska folket som orsakade den tagg som sitter kvar i libanesernas hjärta.

Men de syrier som flytt vidare till Turkiet och Jordanien vill trots allt komma tillbaka till Libanon eftersom de mött en ännu värre situation i de länderna.

Publicerad i tidningen Omvärlden den 12 mars 2016